Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
MANNENS MAKT ÖFVER HUSTRUNS PERSON. 159
ner till fötterna, och hon synes dem alla så fager att
konungen vill taga henne med sig till sitt skepp.
Getvakterskan svarade honom: »Gå att fullborda eröfringen
af edert konungarike, och när detta är gjordt skall jag
samtycka att följa eder till ert hof, men endast såsom er
maka.» Alltid äran såsom borgen för kärleken; alltid
sattes qvinnans värdighet framför mannens myndighet.
Vi måste medgifva att man här finner medvetandet af en
upphöjd känsla som till och med en tid var okänd för
kristendomen, ty den tillerkände makan en personlighet. I stället
för att helt och hållet uppgå i mannen, fick hon här
råda öfver sig sjelf., Under feodaltiden försvinner denna
qvinnans karakter helt och hållet, åtminstone inom
äktenskapet; de äktenskapliga sederna återgå till sin första
råhet, hustrun ger sig icke längre frivilligt åt mannen,
hon är skyldig att gifva sig. Efterföljande sekler hafva
ingenting förändrat i denna uppfattning, och vi se ännu
i dag huru det råa utöfvandet af denna rättighet mången
gång blir för en qvinna det mest förödmjukande slafveri
eller den odrägligaste pina. Vi veta väl att lagen
ingenting har att skaffa med detta, men hvarför uppträder aldrig
någon sedolärare att för männen vittna om att deras råa
utöfvande af denna makt och deras tro på sitt medfödda
öfverherrskap är ett förnedrande brott mot menskligheten ?
Hvarför icke isynnerhet förehålla dem och för dem söka
bevisa till hvilken grad af cynisk ogrannlagenhet denna
makt leder? Jag kan ej afhålla mig från att anföra ett
yttrande som jag en gång hört. En verldsman var sedan
tvenne år gift med en ung qvinna; tvenne hans vänner
kommo att besöka honom på landet. De funno honom i
en nästan smutsig drägt, han var orakad, skägget ovårdadt
och händerna vittnade om att han icke tvättat sig den
dagen åtminstone.
»Ser ni», sade han till dem, »snuskig som en gris!
Detta utgör just äktenskapets sällhet.»
Så vidriga än dessa ord äro, finnes det likväl mer än
en man som icke skyr för att utsäga dem. Orsaken till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
