Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Fallet från klippan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
45
Plötsligt och innan han väl hunnit förbi udden hörde
han ett ljud af vredgade röster i den stilla qvällen. De
tycktes komma från höjderna i riktningen af kapellruinerna,
just hvarest Ravensbird hade varit föregående qväll. Mitchel
såg naturligtvis uppåt. Han kunde icke urskilja
någonting, ty klipporna höjde sig alltför lodräta; men i nästa
minut syntes tvenne män, såsom de i månskenet tycktes
vara, framträda på sjelfva kanten af klipporna, inbegripna
i en häftig strid. Rösterna hade nu tystnat: striden
tycktes gälla lifvet — och Mitchel full af fasa öfver faran
stod stilla och såg på.
Inom ett ögonblick föll den ene af männen utför
klippan, måhända hade han blifvit kastad utför;
omedelbarligen hördes några gälla skri af fasa, tydligen icke från
någon man, uppstiga på något afstånd.
Mitchel stod förfärad och hans hjerta slog våldsamt.
Såsom man kanhända funnit af döt förut anförda korta
samtalet med Ravensbird, var Mitchel icke särdeles
modig; få personer med svag och sjuklig kropp äro det.
Han höll sig uppe och gjorde sin tjenst, men han var
aldrig riktigt frisk och hade i sin ungdom lidit af
epileptiska anfall. Han måste ordentligt tvinga sig dertill innan
han kunde nalkas; åsynen af en död person var lika
förfärlig för Mitchel, som ett spöke skulle vara för en
pensionsflicka, och han tviflade knappt på att det olyckliga
offret framför honom var död — dödad i fallet. I andlös
förskräckelse gick han slutligen utefter stranden till
stället och lutade sig öfver den man som låg der.
Han syntes verkligen vara död. Ansigtet låg vändt
uppåt i det klara månskenet, ögonen voro slutna, munnen
lätt öppnad och hyn spöklikt blek. Mitchel igenkände
anletsdragen och studsade, tillbaka dervid; om någonting
kunde ha ökat ögonblickets fasa så var det detta
igenkännande, ty han såg framför sig kapten William Henry Dane
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
