Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XVI. Nöd och brist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
254
— Det är en som jag lånat, svarade han i kort ton.
Det uppstod några ögonblicks tystnad. Hundratals
frågor sväfvade på Marias läppar, men hon vågade ej
tilltala honom.
— Jag undrar på att de läto er gå ut en sådan
afton som denna, sade han plötsligt.
— Jag begärde ej tillstånd dertill; jag gick ut det
förutan. Huru är det med Edith?
Frågan framsades i en tvekande too. Wilfred
märkte detta.
— Hvad! Jag förmodar det är högförräderi att fråga
efter henne! Ha de förbjudit ër tillochmed att nämna
hennes namn? Se så, Maria, erkänn; ni kan ej säga mer
än jag misstänker.
Maria gick tyst.
— Kanhända de ha förbjudit er att tala till mig,
ifall vi händelsevis skulle mötas? fortfor han.
— Nej, Wilfred, de ha ej gjort det ännu. Säg mig
huru ni befinna er. Är Edith bättre?
— Edith blir aldrig rask, så länge förhållandena äro
som de nu äro. Om det är rättvisa i himlen —
— Tyst, Wilfred? Det tjenar ju ej något till.
— Och skadar ej heller. Nästa förbud som utfärdas
blir väl, förmodar jag, att ni ej får tala till mig.
— Skulle ett sådant förbud utfärdas, Wilfred, är det
till en del ert eget fel, svarade hon.
— Utan tvifvel. Felet är alltid på min sida och.
rätten på deras. Men jag väntade ej att få höra er
säga det.
— Ni är lättretlig mot mig utan orsak, Wilfred. Ni
vet att jag älskar er mer än någon annan i verlden. Jag
fruktar att jag ej ens älskar vår far — ehuru det
kanhända är orätt af mig och jag ej borde säga det — så
mycket som er.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
