Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXIII. Som man sår får man skörda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
511,
— Denna qväll var vändpunkten i mitt lif likaväl
som i ert, var lörd Danes betydelsefulla svar. Det
öppnade mina ögon för det faktum att hon, som var den enda
jag på jorden älskade, blott dref gäck med mig — att
medan hennes löjes pilar afskjötos på mig var Herbert
Dane föremål för hennes hjertas kärlek. Han skröt
häröfver under striden. Att bosätta mig i ett främmande
land tycktes mig vara det bästa jag kunde göra; kanhända
var jag romantisk nog att njuta af det ögonblickliga qval
min förmodade död torde förorsaka lady Adelaide, och
England hade plötsligt blifvit förhatligt för mig.
Huru förhatligt hon nu fann sitt föregående
bedrägeri vara, visste hon blott sjelf — förhatligt och nesligt.
— Men jag kunde aldrig tro att det ej blef
observe-radt och följaktligen bekant att yachten tog upp mig,
återtog lörd Dane. Derföre var jag lugn i afseende på mina
föräldrars oro, och de kunde vänta på bref från mig. Då
vi slutade vår resa låg jag i en svår feber, en lång
nervfeber, som höll både min själ och min kropp fängslade.
Jag skall skrifva till dem när jag blir frisk, sade jag till
Moncton, och jag förbjöd honom att skrifva. Sjukdomen
höll mig fjättrad vid sängen under månader och var som
jag tror resultatet af den stöt mitt hufvud fått i förening
med mitt själslidande. Jag uppsköt att skrifva från den
ena tiden till den andra, som en sjuk kan uppskjuta; de
skrefvo ej till mig, och jag skref ej till dem. Det var
mycket orätt af mig, och jag blef allvarsamt straffad
derför. En natt, när veckor om ej månader förlidit, drömde
jag mycket om mina föräldrar. På morgonen föll det mig
in att det varit orätt af mig att ej skrifva — att min
tystnad var en oförsvarlig otacksamhet. "Jag skall skrifva
i dag", sade jag. Och jag skref. Det vill säga, jag hade
mitt papper oeh mitt bläck framför mig och hade hunnit
midt pà första sidan då en vän kom in med ett
Londo-nerveckoblad i handen. "Jag är rädd att det är någon-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
