Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XXXV. Sallys onkel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
542,
solskensdagar. Ingen fattig får der tillträde. Med levéen
på Dane Castle var förhållandet olika.
Nyheten om Harry Danes återuppståndelse .hade spridt
sig i Danesheld tillika med den om hans återinflyttning i
sitt gamla hem och återtagandet af sina förfäders rang
samt om den mottagning han skulle ha. Det var hans
önskan att alla skulle komma dit, höga oeh låga, rika och
fattiga. De fattiga fiskrarne roro bjudna såväl som
adelsmännen ; krypskyttarne och smugglarne voro särskildt
anmodade att infinna sig. I nedre ändan af salen voro
slottets betjenter uppställda, i sitt vackra silfverbroderade och
purpurfärgade livré. Bruff och Ravensbird stodo bakom
lörd Dane; det var svårt att saga hvilken af dem såg
mest stolt ut.
Alla gästerna syntes ifriga att välkomna lörd Dane
och betyga honom sin vördnad. Han stod med händerna
utsträckta och hade en vänlig blick, ett vänligt ord för
alla. Hans son stod på hans högra sida och han
presenterade honom särskildt för hvar och en. Herbert Dane
var der, Wilfred Lester äfven; båda behandlades af honom
med märkbar aktning. Det skulle ej bli lörd Danes fel
om den stackars Wilfreds bekymmer ej nu vore förbi och
man måste erinra sig att allmänheten ingenting visste om
hans andel i sista söndagsnattens tilldragelser. Man såg
att squire Lester skakade hand med sin son och man
trängdes om hvarandra att göra detsamma.
— Ab, mylord! utropade mr Wild, läkaren, då äfven
han i sin ordning helsade lörd Dane, det var ej rätt af
er att låta en främling sköta er på Sailor’s Rest. Doktor
Green har varit blott två år på platsen oeh jag har vuxit
upp här; er far ansåg mig skicklig nog för sig.
Lörd Dane lade sin hand på talarens skuldra.
— Wild, yttrade han, skrattande, jag utnämner till
min ordinarie läkare hädanefter. Ej derför att jag kommer
att lefva så länge för att använda er: ni får låta min son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
