Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Helmikuu — Februari - Rob. Borenius: Något om störningar vid radiomottagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 2 RADIO
29
»storstadsstörningarna» kunna hänföras till spårvagnar, vilka löpa med inkopplad motor, men
med ikopplad belysning. De gnistor, vilka då
bildas äro kraftiga störcentra och hava försök
gjorts att undvika dem bl. a. genom inkoppling
av motstånd, tillsvidare dock utan resultat.
Att vi tillföljd av vår långa mörka årstid — den
bästa radioemottagningstiden, kännbart mer
bliva lidande härav än sydligare länder, är självfallet. De därnäst största lokala störingsorsagerna torde vara återkopplingsfel, igångvarande
elektriska motorer och generatorer, båglampor,
ringklockor, hissar, magnetapparater (automobiler) m.m.
Dessa störningskällor kan man dock lättare
tänka sig eliminerade, än de naturen ställer oss
i vägen näml. de atmosfäriska och jordmagnetiska och sakna vi t.v. tyvärr medel att undgå
deras verkningar.
Till att börja med måste vi betrakta den
elektromagnetiska energiens utbredning från
en sändare. Frånsett alla de komplicerade
formler vilka finnas för beräkning av en sändares räckvidd, anses vid en ytterst approximativ
beräkning (Räckvidden är ungefär 800 gånger kvadratroten ur Antennenergin).
De förluster energin lider vid sin utbredning
äro enorma. Försök hava visat, att vid ett avstånd av t. ex. 100 km emellan sändare och
emottagare och en energi i sändaren av ca.
400 watt, motsvarande en antennström av 7
ampere vid ca. 8 Ohms strålmotstånd, den nyttiga emottagningsströmmen i en emottagare
— försedd med god utomhusantenn — endast
var 0,005 Ampere vid 0,001 Volt eller lika med
0,00005 Watt, alltså milliondedelar av den utsända energin. Om även de i nyaste tid riktade korta vågorna giva ett något fördelaktigare energiutbyte, så äro dock de energi-impulser, vilka träffa vår emottagningsantenn oerhört små i förhållande till de energier den atmosfäriska elektriciteten kan leverera. Att den,
av den atmosfäriska elektriciteten alstrade utjämningsströmmen i antennen är orsak till en
mängd störningar är även genom försök definitivt fastställt.
Såsom sagt gäller den nämnda formeln för
räckvidden endast approximativt. I verkligheten måste vi tillfoga en absorbtionsfaktor
— avstånd våglängd — en faktor, vilken är
beroende av dag och natt samt av jordytans
beskaffenhet och är kollosalt variabel. Som
exempel kan nämnas, att vid det nyssnämnda
avståndet — 100 km — emellan sändare och
mottagare, den emottagna energin är 70 ggr.
större om vågorna i sin väg endast finna vatten
än om de hava att gå längs torr mark. Dessutom spelar markens geologiska beskaffenhet
en oerhört stor roll.
I närheten av en stark, låt oss säga ca. 1—2
kw. sändare, kan man inom ett område av ca.
2 km kring sändaren knappast tala om en radio-
mottagning utan är här fråga om en direkt
induktion från sändaren till emottagaren eller
jordtelegrafi. Lätt är även att bevisa att induktionen i detta fall spelar huvudrollen om
man t. ex. företager pejlingsförsök. Huru man
än vrider sin pejlare erhåller man lika gott resultat från alla riktningar. Inom detta avstånd
inträffar ofta, att induktionslinier direkt skära
sekundärkretsens spole. Att avstämningen då
blir bred, kanske över hela kondensatorskalan
är icke emottagarens fel. Ljudstyrkan i detta
fall kan naturligtvis t.o.m. med avkopplad antenn vara rätt betydlig. Intressant är att man
i U.S.A. redan byggt apparater enligt induktionsprincipen utan antenn. I de flesta fall
föreligger här en lågfrekvensinduktion ehuru
en avstämning till högfrekvens givetvis förbättrar resultatet. Inom detta område kan
yttre atmosfäriska störningar lättare elimineras emedan ingen förstärkning behöver använ-
das.
Förstora vi vår radie till ca. 30 km kring
sändaren äro vi ännu inom det område, där
emottagning med vanlig kristalldetektor är
möjlig. Här är icke längre fråga om direkt induktion, ehuru genom jordanslutning ljusdtyrkan betydligt kan ökas, till följd av vattenledningsnätet m.m. Inom detta område är en
ungefärlig pejling av sändaren möjlig. Vanliga
atmosfäriska störningar kunna ännu, om icke
helt dock något undertryckas men här få vi
redan känning av den s.k. vågskuggan. Denna
uppstår därigenom att de elektromagnetiska
vågorna delvis s.s. ljuset kunna avskärmas.
Då däremot ljuset t. ex. av en vägg helt avskärmas gå de elektromagnetiska vågorna dels
igenom dels böja de sig på nytt tillsamman.
Tätt bakom skärmen uppstår dock en vågskugga, större eller mindre beroende av skär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
