Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2. Helmikuu — Februari - Rob. Borenius: Något om störningar vid radiomottagning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
N:o 2 RADIO
31
1000 kw. — alstra, verkar dock icke fullt troligt. Ovan större städer är luften tillföljd av rökgaser, damm, värmevågor o. dyl. mera ledande,
varigenom ogynnsam reflektion kan uppstå.
Vid kyligare temperatur vid skymningen då
luften rensas, stiga gaserna uppåt. Härvid uppstå även genom friktionselektricitet kraftiga
statiska laddningar, vilka urladda sig i form av
störningar genom vår apparat. I allmänhet kan
sägas att temperaturändringar alltid förorsaka
friktionselektricitet d.v.s. radioelektriska störningar. Ju hastigare dessa växlingar försiggå
och ju större luftskiktets yta är desto starkare
äro störningarna.
Intressant är även vädrets inverkan på mottagningsgodheten. Även härigenom uppstår
störningar till följd av tryck- och de nämnda
temperaturväxlingarna. Dessa störningar kunna vi indela följande 4 grupper enl. de ljud de
alstra i vår hörtelefon.
1) korta slagartade knackningar, antagligen
förorsakade av avlägsna blixtslag,
2) kokande ljud, nederbörd i en eller annan
form,
3) ett ihållande susande ljud, en nära jorden
gående elektrisk laddning, t. ex. ett åskmoln,
4) ett rasslande ljud, torde vara det allmännaste och anses bero på utjämningsströmmar emellan olika laddade luftskikt.
Vad riktningen av dessa störningar beträffar,
vågar man väl antaga, att de vanligtvis komma
från samma håll. Dock måste man fråga sig,
huruvida icke jordens bättre ledningsförmåga
längs magnetiska meridian, på samma sätt som
vattendrag etc, utöver riktverkan på såväl
störvågorna som på de elektromagnetiska vågorna i allmänhet.
Slutligen några ord om »fading»-fenomenet.
Alla som lyssnat på en sändare, längre avlägsen
än t. ex. 600 km har någon gång lagt märke
till ofta återkommande ojämnheter vid emottagningen. Enligt Heavisideteorin befinner sig
på en höjd av ca. 50—300 km ovanom jorden
ett elektriskt ledande gasskikt (ioniserande gaser) vilket likt ett metalltak återspeglar de
elektromagnetiska vågorna. Då vi vid sändning hava att räkna med tre vågor, vilka söka
sig till emottagaren, nämligen, en jordvåg, en
direkt våg samt den reflekterade vågen, kan
genom förändring av Heavisideskiktets höjd,
en mer eller mindre gynnsam reflektion och
olika interferensfenomen uppstå. Mottagningen blir starkare eller svagare, beroende på om
den reflekterade strålen och den direkta äro i
fas eller om de äro mer eller mindre fasförskjutna i förhållande till varandra. Då det
reflekterande skiktets tjocklek och ledningsförmåga äro underkastade ständiga växlingar
till följd av väderleksförhållanden och temperaturskillnaden under dygnets timmar, är givetvis även fadingeffekten såsom övriga atmosfäriska störningar beroende av dags- och årstiderna.
Av det sagda framgår, att de elektromagnetiska vågorna vid sin färd i, längs och ovan jord
överallt påträffa krafter, vilka på alla upptänkliga sätt söka absorbera, vrida, reflektera och
avskärma dem. Att i en storstad med en viss
apparat på varje plats garantera långdistansemottagning är således icke möjlig. Då i de
länder där rundradion befinner sig i barnaskor
de mest vidunderliga fordringar ställas på en
radioemottagningsapparat, hava däremot länder med längre framskridet radioväsen en helt
annan syn på saken och bedöma emottagaren
efter helt andra grunder. Att långdistansemottagning otvivelaktigt är en synnerligen intressant sport för längre komna amatörer är riktigt
och bör på allt sätt vidareförkovras, men som
avgörande faktor över en apparats godhet får
den ej åberopas om ej samtidigt alla inverkande
faktorer nämnas. Ännu idag kan man icke
definitivt beräkna vilken minimenergi som är
nödvändig för att nå en säker trådlös förbindelse emellan tvenne punkter, utan angives en
sändares storlek enligt antalet Meter-Ampere
i antennen. På samma sätt borde även mottagaren bedömas, icke efter den avlägsna station den någon gång vid lyckliga omständigheter eventuellt lyckats uppsnappa utan enligt
vissa fastslagna elektriska mått.
Rob. Borenius.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
