Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [10]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu mörknar det, nu blir det ensamt — nu är
jordandarnas tid och dryadernas och de där
förbannade spökenas, som chevaliern tydligen vill pracka
på mig.
Jag är immun, en absolut produkt av tidens allra
sista, skeptiska filosofi, som bara räknar med
realiteter. Hur många kalorier kan ett av dina normala
spöken prestera, o Arwidi? Skulle vi inte kunna
driva ditt elektriska ljus med en del av ditt
överflöd i den vägen? Men du svarar inte, du lever i
det förflutna och går kanske och lurar på nya
lemurer att skänka mig i natt.
Tänk att jag just nu hör iskristallernas spröda
klang mot marken och lindbladens skärande ljud
då de med en suck sänka sig mot förintelsens
ljuvhet!
Men vi måste äta middag och vi äta den. Sen
gå vi upp till kaffet och cigarrerna i salen där
mitt spöke har sin varelse. Detta spöke är för
diskret och jag väntar ingen uppenbarelse förrän
Arwidius gått i säng. Men i natt skall jag sitta
uppe, ty jag vill inte har mer luminal. Man blir
tokig av det, man kommer i darrning innan man
somnar och tror att allt ont man gjort i livet
materialiserar sig och nalkas ens säng i form av själar,
som man inte kan ta på, osälla tankar, gamla
synder, dumheter man begått.
Jag tog luminal hemma för några månader sedan
en kväll och låg just och väntade på sömnens
föregångare, de onda tankarna, och hade glömt att
dörren mellan min lya och min matsal stod öppen
och att ett fönster där ute också stod öppet. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
