Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - [11]
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eller äro de bara rent litterära anteckningar, som
jag kan ha nytta av under mitt arbete i Strix?
Nu kommer den där hemska sången igen i mitt
högra öra: I natt skall du dö, i natt skall du dö,
i natt skall du dö! Jag vet ju att detta är bara
ett uttryck av min nervositet. Men sången låter
så allvarlig i kväll: I natt skall du dö, i natt skall
du dö, i natt skall du dö, det är som ett malande
i en kvarn med en enda långt utdragen ton. Å Gud
hjälp mig! Jag faller till föga och ber min
barndoms böner, men hela tiden låter det: I natt
skall du dö, i natt skall du dö.
Jag kom att tänka på Verner von Heidenstams
idé, då vi firade hans bröllop på Blå jungfrun. Han
föreslog att vi alla kamrater skulle låta begrava oss
på Blå jungfrun, låta borra en tunnel med en
halv meters diameter rakt ner i berget, låta gjuta
in oss i cementcylindrar, som just passade in i
den djupa tunneln och låta oss släppas ner
allteftersom vi dogo. Sen skulle vi sätta ett stort och
av staten erkänt sigill ovanpå vår gemensamma
grav. »Sen vore väl faen, om vi inte kunde få
vara i fred!»
Den idén var inte så dum av Verner och vi
gillade den alla. Men inga vackra tankar bli
någonsin utförda — och dessutom lever ju Verner än,
han som väl först av alla ville åka ned ingjuten
i sin cementcylinder. För resten leva ännu nästan
alla, som voro med då — ett utslag av livskraft.
Jag sitter alltså vid mitt bord, ordnar mina
papper och tänker mig samtidigt tillbaka till
bröllopet på Blå jungfrun. Men jag känner att jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
