Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
VII. Kastellholmen i gamla dagar. — De storartade fyrverkerierna. — De berömda en-kronassexorna på »Blåsut». — Vinternöjena på gamla Ladugårdslandet. — I skolan på Qvartérsgatan och en fasansfull skrivlektion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så äntligen ... Några raketer syntes längst ut mot
Fjäderholmarna till. Alla reste sig och den allmänna spänningen
var på höjdpunkten. Man visste att det skulle bli något
storartat, och så här långt efteråt framstår det hela som ett féeri
av sagolik prakt. Den långa kedjan av båtar, alla
illuminerade, gled in och raketer började fräsa i luften, storståtliga
pjäser, vilka utslungade hela kaskader av eld i alla
regnbågens färger. Publiken här uppe på bergnabben började
galltjuta av förtjusning och publiken på Södra bergen mitt emot
instämde. Det var en infernalisk glädjelåt, vilken tilltog för
varje praktpjäs. När man inte orkade tjuta, så applåderade
man. Och under tiden färgades Strömmens vatten blodrött
av bengaliska eldar. Mosebackes fyrverkeri började tävla med
båtarnas och man blev helt vimmelkantig av all färgrikedom.
Smällarna från raketerna ekade och ville överrösta folkets
jubel, men vi unga hade goda lungor och så blev det en konsert,
vars make ej står att beskriva. En hel stad i jubel och glädje.
Och det får det nutida Stockholm inte vara med om.
Stackars småttingar!
För oss äldre framstå Segelsällskapets festtåg i gamla dagar
som en veritabel tusen-och-en-natt-saga. När den sista
raketen sagt plutt!, när den sista utstrålningen från de
bengaliska eldarna förtonat, stod man andlös som efter en härlig,
oförglömmelig dröm. Långsamt vältrade sig folkmassorna hem
över broarna inåt staden, undantagandes de lyckliga, som hade
råd att gå in på »Blåsut», det romantiska lilla värdshuset nere
vid stranden.
Jag var rätt gammal, när jag första gången besökte det
värdshuset. Familjen skulle fira någon liten minnesfest och
så kommo vi, pappa, mamma och barn, en höstkväll innanför
staketet till det täcka lilla värdshuset. Där var då, som alltid,
fullt i parken. Inte ett bord var ledigt, men det var man
beredd på, och tålmodigt kunde man vänta en timme eller mer
för glädjen att få sin 1-kronas-sexa.
Det var under tiden ett förskräckligt knackande mot
tallrikar och glas. Serverandet gick nämligen fruktansvärt
långsamt och man fick säga till på en gång om det man önskade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
