Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XIX. Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| XIX.</table>
Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre. Så kom kavaljerstiden med dansskola och första flamman. Kotteriet av ungdomar, jag tillhörde, hade låtit skriva in sig i en dansskola och här gick även »hon». Hon var pigg, brunett och sexton år. Men hon var »galen» i teater även och förklarade högt, att till teatern skulle hon, om hon så »skulle krypa dit». Detta hennes stora mål kom henne att en liten smula intressera sig för undertecknad, ity hon hörde att jag kunde skriva ihop teaterstycken. »Skriv ett stycke, som jag kan göra lycka i», sade hon. Och jag skrev. Jag skrev ett stycke, vilket sedermera uppfördes på en »riktig» teater och sålunda kan betraktas som mitt debutarbete vad sceniskt skribbleri beträffar. Det var i en akt och hette »Ett äventyr på skottdagen» samt var avsett att uppföras var skottdag, vilket ju kan betraktas »som en förmildrande omständighet». Jag måste erkänna, att stycket var rätt så listigt uppbyggt, det avsåg kort och gott att slå en min rival, min rätt så gynnade vän, han vid Operans balett, ur den så kallade brädan. Och det lyckades utmärkt. Hulda, så hette det hulda väsendet, blev eld och lågor vid genomläsandet av manuskriptet. Där fanns kärlek och där fanns sång, den senare bäst i hennes tycke, ity hon sjöng gärna och hade en liten nätt röst. I sin glädje märkte hon knappast satans arga list, att det var författaren, som under pjäsens lopp var hennes utkorade och skulle njuta hennes kärlek. Min rival märkte det emellertid, men var förståndig nog att ej »göra << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/rannsten/0137.html 
|