Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XIX. Kavaljer, dans och flamma. — Jag skriver ett teaterstycke, som verkligen blev uppfört. — En lustresa med snöpligt slut. — En »musikalisk-deklamatorisk-dramatisk» soaré, som inte gick bättre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vår stolta skara, företrädd av musik. Ungdomen har lätt att
glömma och man roade sig utan en tanke på, hur denna
äventyrliga färd skulle kunna honoreras.
Väl såldes några biljetter till danssalongen och väl lyckades
vi på kvällen vid avgåendet med musik draga några passagerare
från den ordinarie båten, men förlusten skulle i alla fall bli
hemsk, det förstodo vi. På hemresan dansades dock med liv
och lust på fördäck och en ädel farbror, som njöt av
ungdomens oförfalskade glädje, bjöd på bålar över lag, men
efterräkningen ...
Lyckligtvis hade kaptenen hjärtat på rätta stället. Han
efterhörde vad vi sålt extra och tog den lilla summan, varefter vi
själva fingo betala en krona var. Men musiken? Det blev
styrelsens privatsak att betala den ståten. O, hur strävade vi
ej i flera veckor innan, musikanterna fått sitt, men vi kunde
likväl säga med Niniche: Roligt var det!
— — —
Ett annat förslag till kassans förstärkande var att
arrangera en teaterföreställning på Djurgården, i den då nya
Alhambrasalongen. Den sjunde januari ... Man förstår att en slik
vinterdag skulle avskräcka även våra mest intima, men inga
varningar hjälpte. Vi repeterade med friskt mod, och
föreställningen, vid vilken det gavs tre enaktare, bl. a. Frans
Hodells »De bägge direktörerna», ett sällskapsteaterns verkliga
paradstycke, i vilket undertecknad spelade barnhusdirektören
och min vän balettmästaren gjorde Herkules på ett för övrigt
utmärkt sätt. Föreställningen torde helt visst betraktas som
en liten mönsterföreställning i sitt slag, men publiken var
fruktansvärt fåtalig. Den här gången var inte risken för
föreningen så stor, mest synd var det om källarmästare Kitzing, han,
som rådde om lokalen. Han hade nämligen föreställt sig att
det skulle bli rusning av publik och han trodde till på köpet
högt om denna publik, ty han köpte in tio dussin ostron att ha
att sälja vid supén. Det köptes inte en östra. Vi nöjde oss litet
var med en liten kallsexa till en krona person. Men även nu
stod glädjen högt i tak och man roade sig kungligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
