Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXII. Om beväringsliv i gamla dagar. — Hur man väcktes och hur törsten släcktes. — Den »förfärliga ex'cisen». — Ett djärvt tilltag ... för att möta flamman. — Vi få strängare befäl. — En major i sino prydno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
| XXII.</table>
Om beväringsliv i gamla dagar. — Hur man väcktes och hur törsten släcktes. — Den »förfärliga ex’cisen». — Ett djärvt tilltag ... för att möta flamman. — Vi få strängare befäl. — En major i sino prydno. Klockan 5 på morgonen väcktes hrr beväringar av tre lika argsinta som morgonfriska trumslagarpojkar, vilka travade lägret runt och slogo för brinnande livet. De första morgnarna trodde man att man kommit rakt in i avgrunden, och förskräckta, yrvakna och frågande satte vi oss upp i bäddarna. De voro inte goda att se på då, de goda fosterlandsförsvararna. Hår och mustascher voro av rimfrosten bistert grå och man kunde taga dem för gamla grånade krigsbussar. Längre fram i tiden blev man van även vid den sortens väckning och då kunde det vara ett nog så styvt arbete för korpralen-kalfaktorn, att skaka liv i pojkarna, av vilka en del kanske inte kommit hem förrän vid tretiden på natten. Äntligen skrudad i kronans kläder, begav man sig ut för att i marketenteriet få en kopp kaffe och bröd. Var kassan klen, fick man nöja sig med kronans underliga svartsoppa, ihälld i den till allt dugande gamla kopparflaskan, som följde med utrustningen. Och så in i troppen. Hrr officerare kommo nu, även de ganska »ruggiga», man hade hört deras glada sorl i officerstältet när man kom smygande in i tältgatan vid tretiden. De voro sura till humöret och röto till höger och vänster. Sedan en bland de s. k. herrbeväringarna, som brukade tjänstgöra som klockare, läst »Fader vår», sjöngs det med synnerligen skrovliga röster och tydlig olust »Din klara sol går åter upp! ...» Ibland dalade sången av, och då var det hrr officerare, som fingo taga i och rädda situationen. De sjöngo inte << prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >> Project Runeberg, Mon Dec 11 15:52:17 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/rannsten/0158.html 
|