Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
-
XXVII. Jag gör bekantskap med »den stora konsten». — De s. k. hunddagarna börja. — En trupprevy i Berlin för 33 år sedan. — Något om en tandläkare, som hade passion att jaga råttor. — En resa i 4:e klass mellan Berlin och Nürnberg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Naturligtvis utbad jag mig en förklaring av min doktor och
framhöll, att om tanden blivit fylld, hade han fått vida mer
i honorar.
»Huit!» sade han glatt och otvunget. »Hon hade aldrig
kommit igen. Jag känner folket här. Nu blev det en mark ändå!»
Och gemytligt slängde han markstycket i luften, fångade
upp det igen samt lät det försvinna i byxfickan.
En underlig doktor, men — människokännare.
— — —
Var är doktorn om dagarna frågade jag en kväll vår goda
husfru.
»Han är ute och jagar.»
Och det var han.
Han låg på bakgården och sköt råttor.
På gården i fråga fanns det en stor, öppen brunn, i vilken
allt gårdens avskräde vräktes ned. Här låg våran doktor på
magen över en tom sockerlåda med ett salongsgevär i
händerna och knäppte det ena råttkräket efter det andra.
Naturligtvis skulle råttorna till slut börja hålla sig ifrån ett slikt
riskabelt fält, men då visste våran doktor att locka dit dem
igen. Han köpte särskilt gott bete åt dem. Flera timmar per
dag kunde man se honom ligga på lur och under tiden
betalade han en assistent med två och en halv mark, för att sköta
tandpraktiken.
Var har ju sin s. k. fluga, men min vänlige övertandläkare
i Neubrandenburg hade, av allt att döma, en verklig
dubbelfluga.
Om det var någon särskild jakttid på råttor i Mecklenburg,
vet jag ej, men han ville gärna ha mig kvar, sade han, minst
en månad till. Dock måste jag avstå. Jag hade nämligen
genom en dentaldepot i Berlin blivit erbjuden plats hos
tandläkaren, medicine dr Limpert i Nürnberg, där jag fick hundra
mark i månaden. Lönen var ju inte så storartad, men resan
till Bayern intresserade mig kolossalt, en resa till, som min
nye doktor utfäst sig betala.
Och så lämnade jag min råttjagande vän i Neubrandenburg,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
