Rännstensungar och storborgare / 371 (1924) Author: Emil Norlander Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida -
XLV. Svensk skämtpress under 25 år. — Egna erfarenheter och andras. — När Sverige på en gång hade tio skämttidningar. — Kristidens skövling bland skämtets blad, men också något om självmordsförsök av samma blad. — När skämtbladen voro luktrativa affärer och hur det kom sig, att de började upptaga annonser.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Myrén, den senare bekant från
Kläm. Ett par år var Gerh. M.
ensam redaktör, eller till 1905, då
tidningen övertogs av boktryckaren.
Slutet på Karbasens saga blev rätt
så dramatiskt, i det den råkade ut
för ett tryckfrihetsåtal, blev fälld,
varpå myndigheterna behagade bura
in tidningens ansvarige redaktör på
själva julaftonen.

Karl Benzon.

Emellertid hade här uppstått ännu
en skämttidning, kallad Piccolo,
utgiven av Förgät-Mig-Ej-redaktören
Andreas Hasselgren.

Den var dock rätt så blygsam i
starten, jämförd nämligen med
Kurres ankomst till denna snöda
skämttidningsvärld. Kurre hade
bokförläggaren Silén som »rygg» och två sådana pampar som dr
Dan Bergman samt Knut Stangenberg till fäder. Det
berättades på sin tid otroliga siffror rörande Kurres upplaga,
och en rolig Kurre var det nog i begynnelsen, men »opolitisk»,
som den utgav sig vara, fick den nog aldrig det riktigt fasta
greppet i publikens hjärtan.

Kurre köptes slutligen av tecknaren Paul Myrén och blev nu
en smula mera »gaddig», men då hade de dåliga tiderna inträtt
och Kurre upphörde 1916.

Efter vi nämnde »gaddig», hade här uppstått ännu en
skämttidning, »Naggen», vilken, utgiven av Erik Lindorm, tycktes
vilja utveckla sig till ett slags svensk Simplicissimus, men även
det försöket strandade, och i mycket berodde väl den tidningens
avsomnande, som ock flera av kollegernas, att världskriget
inträdde, fördyrande omkostnaderna för framställandet av ett
skämtblad.

Dock vill jag tillägga, att våra skämttidningar redan 1912
begingo ett slags andlig harakiri, det var när de sålde sin
förstfödslorätt till direktör Hultin, skaparen av Nordiska förlaget.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>