För första gången ha verkligt vetenskapliga och resultatrika studier gjorts över olika rörelsers och belastningars tröttande inflytande på den mänskliga organismen samt villkoren för att tröttheten förblir övergående och sålunda ej orsakar degeneration. Även ha ingående undersökningar blivit gjorda över olika rörelsekombinationers större eller mindre ändamålsenlighet vid utförandet av olika arbeten — vare sig skötandet av en komplicerad verktygsmaskin eller utförandet av rent mekaniskt transport- och grovarbete. Resultaten ha ofta varit förvånande och givit vid handen, att utan ökning, — ja, med minskning — av den fysiska ansträngningen ett mångfaldigt ökat arbetsresultat kunnat erhållas. Vilka möjligheter till ökande av mänsklighetens levnadsstandard härigenom givas, torde för ögonblicket ej kunna överskådas, men visst är, att redan i ett stort antal fall arbetarnas förtjänst kunnat ökas samtidigt med att produktionskostnaderna fallit och — märk väl — utan att arbetarens arbetskraft blivit i minsta mån mera exploaterad än förut. Tydligt är att vid studier av detta slag undersökning av tiderna för olika rörelser spelar stor roll. Men ej på det gamla sättet, då basen med tidtagaren i fickan tager reda på vilken tid ett arbete tagit utan att vidare bekymra sig om, huru det blivit utfört, utan så att just genom tidsobservationer man söker utröna, hur arbetet bäst skall göras, och sedan undervisar arbetaren härom. Att en rörelse i denna riktning skall bli föremål för förtal och misstolkningar är ej förvånande för den, som känner tendenserna inom vida arbetarkretsar att så mycket som möjligt hushålla med arbetet. Mera överraskande är det, att personer med högre bildning och, efter vad man vill hoppas, större vyer ej kunnat frigöra sig från vidskepelsen, att det skulle ligga något förolämpande för arbetaren i att man genom tids- och rörelsestudier söker hjälpa honom utfinna bästa sättet för hans arbetes utförande. Så är dock fallet, och i Amerika har det som bekant gått så långt, att man framlagt ett lagförslag, genom vilket det skulle beläggas med straff att använda tidtagare för tidstudier i en verkstad! Man må dock hoppas, att dylika trångbröstade åsikter ej må vinna spridning och fördröja genomförandet av de förbättringar i produktionen, den Rationella Arbetsledningen ställer i utsikt. Det är sant att frågan om lämpligaste rörelseschema ej är slutgiltigt besvarad genom tidsstudier. Lika väl som det visat sig, att vissa väl beräknade arbetspauser äro av yttersta betydelse för högsta effektivitet av ett flertal arbeten, är det möjligt att en del till synes onyttiga rörelser äro behövliga för