Kap. I. GRUNDERNA FÖR DET NYA SYSTEMET.

Huvudändamålet bör vara att tillförsäkra det största välstånd åt arbetsgivaren samtidigt som det största välstånd åt arbetaren. Med »största välstånd» förstås här icke blott stor utdelning för bolaget eller ägaren, utan utvecklingen av varje affärsgren till dess högsta fulländning, så att välståndet må bliva varaktigt. På samma sätt menas med största välstånd för arbetarna och tjänstemännen icke blott högre löner än som vanligen erhållas av deras gelikar, utan, och detta är ännu viktigare, därmed menas också att »varje människa måtte utvecklas till sin största produktionsförmåga, så att hon, allmänt uttryckt, blir i stånd att driva det arbete, för vilket hon af naturen är lämpad, till dess högsta fulländning, och det menas slutligen också, att om möjligt åt henne bör tilldelas just den sortens arbete. Det förefaller så självklart, att största välstånd för arbetsgivaren samtidigt som största välstånd för arbetaren borde vara den viktigaste uppgiften för varje förvaltning, och att det därför vore onödigt att framhålla detta faktum. Och dock är det obestridligt, att i hela den industriella världen en stor del av sammanslutningarna mellan å ena sidan arbetsgivare och å andra sidan arbetstagare äro till för krig snarare än för fred, och att kanske flertalet i vartdera lägret icke tror, att det är möjligt att ordna deras ömsesidiga mellanhavande så, att deras intressen komma att sammanfalla. De flesta hålla före, att arbetstagarnas och arbetsgivarnas viktigaste intressen nödvändigtvis måste stå i strid med varandra. Den vetenskapliga arbetsledningen vilar tvärtom på grundvalen av den fasta övertygelsen, att de båda parterna i verkligheten hava alldeles samma intressen, att arbetsgivarnas välstånd i längden icke kan existera, därest det ej åtföljes av arbetstagarens välstånd och vice versa, samt att det är möjligt att samtidigt bereda arbetaren, vad han mest önskar — hög betalning — och arbetsgivaren, vad han önskar — låg produktionskostnad.