"Vi visste att laget i genomsnitt lastade 12 Vs ton per man och dag, men funno till vår överraskning, sedan vi studerat saken, att en först- klassig järnbärare borde lasta mellan 47 och 48 ton per dag i stället för 12 Vä ton. Detta pensum förföll oss så utomordentligt stort, att vi voro tvungna att kontrollera våra beräkningar flera gånger, innan vi voro säkra att vi hade rätt. Men när vi äntligen voro övertygade om att 47 ton var ett lagom dagsverke för en förstklassig tackjärns- bärare, förstodo vi, vad vi hade att göra såsom arbetsledare med till- lämpning av det nya systemet. Vi måste laga så, att förefintliga 80,000 ton tackjärn lastades på vagnarna i ett tempo av 47 ton per man och dag, i stället för som hittills 12 Va ton. Det var vidare vår skyldighet att tillse, att detta utfördes utan någon strejk, utan något bråk med folket, och laga så att arbetarna voro nöjdare och belåtnare då de las- tade 47 ton, än då de med det gamla tempot buro endast 12 Va ton. Det första steget var att välja folket. Då man har att göra med arbetare under detta system, är det en bestämd regel att tala och för- handla med en man i sänder, eftersom hvarje arbetare har sin särskilda begåvning och begränsning och eftersom vi icke behandla folk »en masse» utan söka utveckla varje personlighet till högsta grad av effektivitet och välstånd. Vår första åtgärd var sålunda att söka finna en lämplig arbetare, som vi kunde göra början med. Vi iakttogo och studerade därför dessa 75 män under tre eller fyra dagar, efter förloppet av vil- ken tid vi togo ut fyra karlar, som tycktes vara kroppsligt lämpade att per dag lasta 47 ton tackjärn. Var och en av dessa män gjordes se- dan till föremål för ingående studium. Vi togo reda på deras föregå- ende liv, så långt sig göra lät, och vi undersökte grundligt vars och ens karaktär, vanor och ambition. Slutligen valde vi en bland de fyra, vilken föreföll mest lämplig att börja med. Det var en undersätsig pennsylvanier av holländskt ursprung, som på kvällen efter dagsverket brukade lunka sin mil hem nästan lika kry som han på morgonen kom lunkande till arbetet. Vi hade tagit reda på, att han med en dagspen- ning av 1.15 dollar lyckats köpa en liten tomt, och att han höll på att bygga sig en liten stuga på morgnarna och kvällarna före och efter arbetet. Han var också känd för att vara mycket »mån om sig», d. v. s. sätta högt värde på dollarn, ty, som en kamrat sade om honom, »han tyckte en penny var en stor kosing». Vi kunna kalla denne man för Schmidt. Vår uppgift hade sålunda begränsats till att få Schmidt att lasta 47 ton tackjärn per dag och att få honom att göra det villigt och gärna. Detta utfördes på följande sätt. Schmidt kallades in ifrån bärarlaget och ungefär följande samtal utspann sig: — 28 —