DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN 333 våra varor, vårt välstånd och vårt sedelvärde. Det har han underlåtit. Han skall sona även denna underlåtenhetssynd. Han skall betala 10,000 kr. till, och denna andra gång skall han väsentligen åtaga sig våra skatter. Det hjälper som sagt icke att man säger, att om denne överförbrukare vistats i landet, så hade han förstört pengar, varor och arbetsprestationer även då. Ty det är ju rakt icke meningen, att överför-brukama inom landet skola slippa undan heller. Vi ha förlagt vårt inledande exempel utom landet bara därför, att man då så mycket tydligare ser vad som försiggår, ävensom därför att i de enskilda fallen förstörelsen utomlands blir så mycket större. Men allt vad det kostar få vi andra betala med vårt välstånd och vårt sedelvärde. I själva verket är ju lyxen inom landet av samma art och bör av samma orsak ersättas. Det är icke meningen att träffa den, som inom landet ligger i arbete, och ej heller den, som utom landet arbetar för vårt gemensamma bästa. Men den, som lever i överflöd, och kanske ingenting gör, han skall träffas, vare sig han finnes inom landet eller utom dess gränser. Härom äro nog alla förståndiga människor ense, och ha alltid varit det. Man har bara förut icke haft något medel att träffa dem. Med stämplingen har man fått medlet. Nu kan man träffa dem, överföra skatten på dem, och här kunna skatterna läggas utan att göra skada. Här är en person, i de undre samhällsklasserna, som har litet gott om pengar för tillfället, och som köper, vad han strängt taget icke behöver. Hela hans överskott skall utan tvivel gå denna väg. Man gör ingen skada åt produktionen av våra stora nödvändighetsartiklar, som är villkoret för allas vår tillvaro och vårt välbefinnande, om man låter honom betala för sin överkonsumtion. Han har aldrig för egen del tänkt på någon produktion och icke på att spara pengar heller. Om vi nu väcka honom till att spara, så ha vi gjort honom själv den största nyttan. Ä andra sidan, vad gör det en mycket rik man, om han får betala sin finare rock med ett extra pris, två, tre gånger mera än de andra? Han köper den nog i alla fall. Men han får betala den skada, som han gör sina medmänniskor, genom att sysselsätta skräddare och tygtillverkare med de superfina varorna. Hade han inte gjort det, så skulle de ha ägnat sina krafter åt den stora allmänhetens klädesbehov, där det finnes mycket, som brister. Vi sade, att man nog alltid insett grundsanningen i detta, men dock icke så klart som nu. Det var kristiden, som öppnade människornas ögon. Då blev tydlig den skada och förödelse, som lyxför-