DEN RÄTTVÄNDA VÄRLDEN 349 Har Agardh något att säga om att skulderna skola betalas? Ja, för visso. Först och främst de utländska. Uti Hamburg, säger han, där Sverge på hans tid hade omkring 20 miljoner riksdaler banko i hypoteksskulder, avlämnades årligen på vissa dagar en miljon riksdaler banko i ränta och avbetalning, såsom i forna tider ett underkuvat folk lämnade sin tribut åt sina utländska behärskare. Det skall, förklarar han, helt enkelt genom lag förbjudas att för skuld till utländsk man eller inrättning låta inteckna svensk jord. Och några utländska statsskulder behöva vi icke ha. Nå, men de inländska skulderna? Ja, visserligen är det sant, säger han, att om näringsidkarna ha skulder i eget land, så är staten lika rik, som om den ingen skuld hade. Avkomsten är densamma, ehuru den delas av två. Är skulden åter till utlandet, så minskas landets rikedom jämt med den utländska skulden. Men ehuru landet således framförallt bör söka komma ifrån den skuld, vari det häftar hos utlänningen, så bör det även förminska realskulderna i eget land. En som är i skuld är egentligen bara arrendator. Detta är den felaktiga engelska åkerbruksorganisationen. Den gör produkterna mycket dyrare, än när brukaren tillika är ägare, ty nettovinsten skall delas mellan två personer, arrendatorn, som därpå skall underhålla sin familj, om än så tarvligt som möjligt, och landlorden, som därmed skall underhålla sin vällevnad. Agardh ville att alla allmänna kassor, som bero av staten, skulle åläggas att icke inteckna lån, utan med fästat villkor att en procent årligen avbetalas. Lag bör stiftas att hädanefter intecknade lån ej skola hava till betalning företräde till högre belopp än inom en fjärdedel av egendomens värde, så att minst tre fjärdedelar småningom komma att bli ograverade. Han anför mössornas beslut vid ett par tillfällen att ej utdela nya fastighetslån, därvid vid andra tillfället beslöts att dåvarande lån skulle inamorteras. Det var i fråga om importen Agardhs mening att densamma årligen skulle betalas med exporten och ingenting annat. När, säger han, ett land icke kan betala sina importer med sina exporter, så råkar det i skuld hos utlänningen. Kan det icke betala denna sin skuld, måste det låna utomlands för att betala den, det vill säga, det måste förvandla sin handelsskuld till en stående skuld. Och såsom genom räntan den årliga skulden blir ännu större, måste exporten bliva ännu otillräckligare att betala den. Därav följer att landet måste hålla på att låna alltjämt, till dess det använt alla de säkerheter det har att sätta i pant hos utlänningen. Därefter blir folket i detta land icke annat än arrendatorer för sin egendom under utlänningen.