Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Inlednin g.
Hvad solen med sina lifvande och värmande strålar är för den organiska
naturen, det är kunskapen för den tänkande själen; ocli endast genom vetandet är
det som menniskan blir iståndsatt att uppfylla sin bestämmelse såsom den
förnämsta af jordens bebyggare. I alla andra fall är menniskan ett fullkomligt
djur, ja, i många afseenden långt under en stor del af djuren, ty dessa kunna
utan någon undervisning och endast efter sin natur verkställa de mest konstiga
arbeten, se t. ex. på biet eller spindeln, då deremot menniskan icke förmår
åstadkomma snart sagdt någonting utan efter vidlyftiga undervisningar och
långvariga öfningar. Deremot har å andra sidan menniskan ensamt fått förmåga att
höja sig ur sin medfödda kjelplöshet och alltjemt fortgå i såväl kunskaper som
konstfärdighet, och sålunda närma sig den fullkomlighetens urkälla, från hvilken
såväl hon sjelf som alla andra varelser utgått. Det är ett rätt bruk af denna
förmåga, som blifvit menniskan anbefaldt, och genom detta blir hon hvad
Skaparen ämnat henne till, nemligen skapelsens prydnad och herre, ja, äfven till en
viss grad dess beherskare.
De menskliga kunskaperna, hvilkas nytta och fördelar liäraf äro gifua, äro
af så mångfaldiga slag, att ingen dödlig varelse, ej en gång den till själen rikast
begåfvade, kan fatta dem alla; till och med för att någorlunda grundligt kunna
intränga i en enda. är en hel mennisko-ålder otillräcklig. Som alla likväl äro
lika nyttiga och behöfliga i den kultiverade menskligheten, skulle denna tanke
vara nedslående, så framt den ej på annat sätt kunde tillfredsställas; men här
framstår en talande anledning till beundran af den oändliga vishet, med hvilken
den Allsmäktige Skaparen ordnat sina frambragta verk: den ena menniskan har
fått öfvervägande gåfvor för ett, den andra tor ett annat; likväl uppstår dem
emellan aldrig någon strid, utan alla sammansmälta i den innerligaste förening
till ett fullkomligt helt och upplösa sig i ett sammanstämmande ackord. Härtill
kommer, att der den ene enligt naturens omutliga kraf måste sluta, kan en
annan ung och frisk kraft vidtaga och fortsätta, och verket behöfver således aldrig
utdö eller ens stanna, utan kan oupphörligen fortgå på sin väg mot det oändliga
ur-ljuset, sitt rätta hem, hvilket det alltjemt sträfvar att närma sig.
Lika mycket, som de intellektuela gåfvorpa hos särskilda individer äro skilda
till sin rigtning, äro de äfven olika till sin qvalitet, ja, kanske ännu mera, ty
personer finnas, för hvilka vetenskapliga sysselsättningar äro en verklig plåga,
och som med intet arbete deri skulle vinna någon framgång, ehuru de i andra
afseenden kunna vara rikt utrustade. Men äfven för sådana äro vetenskaperna
till nytta, på samma sätt som bondens arbete vid plogen eller med yxan är till
nytta för herremannen och de förfinade samhällskretsarne. Samfäldt betraktade
äro vetenskaperna så ordnade, att de kunna liknas vid en trappo, hvilken alla
beträda; och fastän en och annan aldrig hinner längre än till de första stegen,
då andra derpå komma mer eller mindre högt. hafva dock alla höjt sig ur det
låga stoftet och kunna glädja hvarandra med beskrifning på de utsigter, hvaraf
livar och en, i den rigtning han tagit, sjelf fått njuta.
Det första steget på kunskapernas trappa, hvilket hvem som helst finner sig
redan hafva beträdt 6å snart hans uppmärksamhet blifvit fästad derpå, det vill
med andra ord säga, hvad hvar och en vet och känner med sig sjelf, är att han
är till, och derjemte att äfven andra ting äro till, hvilka dels mer eller mindre
likna honom sjelf, dels icke med honom hafva ringaste likhet. Så snart dessa
iakttagelser blifvit gjorda, uppstår omedelbart den tanken, att ingenting kan
uppkomma af sig sjelf, och således måste en högre orsak gifvas till allt som fin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
