Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varande, på samma gång som tankar och uttryck på detta sätt kunna förvaras
åt efterkommande till everldliga tider.
Att försöka en historisk forskning öfver ljudspråkets uppkomst skulle föranleda stor
vidlyftighet, utan att uppfylla ändamålet, emedan allt, hvad som kunde sägas derom, endast komme att
bli resultatet af mer eller mindre sannolika gissningar. Vissa ords ursprung torde dock kunna
upptäckas genom deras ljud, i det närmaste liknande hvad de uttrycka, t. ex. brak, svall, sus, tjut,
skräll, surr, klingklang o. s. v.; och häraf blir påtagligt, att språket i början endast bestod uti
efterhärmning af naturljud, och att alla då lefvande menniskor talade samma språk, hvars hela
ordförråd bestod i uttryckande af de lägre, sinnliga naturbehofven, hvilket antagande vinner styrka
deraf, att än i dag folkstammar linnas, som hunnit föga längre, t. ex. invånarue i van Diemens
land eller Eldslandet. Alltsom bildningen eller förstånds-odlingen sedermera fortgått, har språket
äfven utvuxit med uya ord för hvarje nytt behof eller begrepp och på detta sätt hunnit sin
nuvarande ståndpunkt. Den stora olikhot, som förefinnes i särskilda språk och som af enfalden
blifvit ansedd härleda sig från den i bibeln (1 Mos. 11: 7—9.) omtalade babyloniska
forbistringen, är ingenting annat än en naturlig följd af olika klimat, lefnadsförhållanden, med mera
dylikt, på skilda ställen af jorden. En inbördes likhet måste emellertid finnas uti alla språk, helst
de alla hafva ett gemensamt ändamål, nemligen att uttrycka de föreställningar, omdömen och
slutsatser, som på grund af yttre företeelser uppkomma i menniskans tanke. — Skrifspråket bestod
i början uti att med liknande eller symboliska tecken afbilda hvad man ville uttrycka. Dessa
tecken kallades hieroglyfer och synas särdeles varit begagnade af Egyptierna, hvilka tillräknade
deras uppfinning en vid namn Thaut. Detta slags skrifspråk kunde emellertid ej vara annat än
högst ofullständigt, emedan t. ex. en tilldragelse, som på detta sätt skulle förvaras åt minnet, lätt
kunde få en annan, måhända rakt motsatt uttydning af efterkommande. Hos Fenicierna
begagnades tecknade figurer, som äfven förestälde vissa ljud och alltså utgjorde en öfvergång till
bok-stafsskrift. Både tid och rum för nu brukliga bokstafsskrifts uppfinning äro högst osäkra. Några
anse den härstamma från Indien och redan vara känd 1600 eller 1700 år före Kristi födelse.
Grammatik är en uppställning af de reglor, som erfordras för att rätt känna
ett språk i tal och skrift. Ordet är ursprungligen grekiskt, forst upptaget i
latinska språket, derifrån det sedan, likamed alla andra i språkläran förekommande
benämningar, öfvergått till de flesta länders tungomål.
Likasom i hvarje annan konst eller vetenskap, äro neml. äfven i läran om språk vissa
konstord (termer) nödiga för ntt uttrycka ordens olika beskaffenhet; och grammatikens ändamål är att
uppgifva dessa termer samt sättet att hopfoga orden så, att de bestäradt uttrycka de åsyftade
begreppen. En sådan grammatik kallas Allmän, emedan hon är gemensam för alla språk. Enskild
deremot kallas den, som framställer reglorna för något visst särskildt språk; och dä hvarje språk
har sina egenheter, fordras alltså lika många grammatikor som språk. Ehuru alla grunda sig på
den allmänna, äro de enskilda likväl sinsemellan betydligt skilda, ej allenast till vissa ljud och
enskilda ord, utan ofta till sammansättning af meningar och uttryck. Så kan t. cx. en engelsman
ej uttala vårt ö, och hvarken engelsmän, tyskar eller italienare vårt djupa ljud af o, likasom vi
ej förmå riktigt uttala Tyskans ch eller Engelskans th. Hvad vi på Svenska uttrycka med ordet
gosse, heter i Tyskan Knabe, i Franskan garqon, i Engelskan boy och i Italienskan ragazzo. Den
enkla frågan: Huru mår ni? uttryckes på Franska med: Comment vous portez-vous? som efter orden
öfversatt på Svenska blefve: huru er bär ni? och samma fråga på Engelska: How do you do?
skulle på Svenska bli: huru gör ni göra? — Uttryck, som i det ena språket ej stöta det finaste
öra eller de renaste seder, kunna i ett annat bli anstötliga, till och med plumpa. Så kallas t. ex.
i Danskan unga flickor, äfven förnäma mäns döttrar, Piger, och gifta hustrur Koner, benämningar
som sannolikt skulle bli mindre väl upptagna bland svenska fruntimmer. — Der ett språk ej sjelf
har passande eller tillräckligt sägande ord för något uttryck, upptagas vanligen sådana ur andra
språk och bfifva småningom nationaliserade; så hafva vi i Svenskan ganska många ursprungligen
främmande ord, upptagne ur Grekiskan, Latinet, Tyskan, Franskan med flere andra spsåk.
Menskliga förmågan, att på hvilket språk som helst uttrycka sina tankar och
känslor genom ljud och skrifna tecken, yttrar sig på åtskilliga sätt, hvilka man
kallat olika stilar. Bland dessa märkas hufvudsakligen tvänne, neml. prosa, som
består i det mest naturenliga framställningssättet, hvilket fritt följer tankens gång,
utan några lånade tillägg eller prydnader, och derför kallas obunden stil, samt vers,
som kallas bunden stil, emedan han endast får röra sig i en viss ordställning.
Den bundna stilen utföres oftast och helst med sång, som uti sättet för ljudens
utförande skiljer sig från tal och i sin’ vidsträcktare tillämpning får namn af
musik samt liar sina egna skriftecken. — Till läran om språk komma ytterligare
flera sätt att skriftligen yttra sina tankar, jemte kunskapen om de kända språken
och deras inbördes stamförhållanden, med mera dylikt. Bör att lätta öfversigten
häraf, skola dessa ämnen här hvart för sig framställas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
