Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moln, vårta o. 8. v. Kort är vokalen: l:o framför två lika ljudande konsonanter, t. ex. knapp,
vett, gissa, hopp, trumma, snygg, hålla, näbb, lönn; 2:o framför j och x, t. ex. Maj, taxa, nej, lexa,
bojor, oxe, böja, yxa; 3:o framför dt, t. ex, stadt, ledt, blidt, godt, högljudt, uttydt, rådt, trådt,
stödt; 4:o framför m, t. ex. fram, hem, lim, from, stum, grym, råm, stäm, dröm; 5:o framför två
eller flere olika konsonanter, nar de tillhöra stamordet, t. ex. svalka, pensel, driftig, gods, bulta,
lyfta, myndig, ålder, drägtig, törsta; 6:o såväl framför en konsonant, som ensam i en slutstafvelse,
som hvarken har ljudvigt eller ntgör ett ord för sig, t. ex. lefnad, tallrik, ögon, något, trappa,
intogo, huru o. s. v. Vokalen är äfven kort, der konsonanten tecknas enkel, men fördubblas i
uttalet, t. ex. absohit, advokat, koncept, hade, men, din, hon, mun, vän, söndag m. fl.
För att i tvätydiga eller mindre kända fall utmärka, hvilka vokaler i ett ord böra
uttala långa eller korta, begagnar man vissa tecken öfver bokstafven; ett rakt streck — utmärker
då lång och ett böjdt streck w kort vokal, t. ex. vänd, bönd, rest, mest, béhäg, mögen, nedslagen,
gemenskap, karakter, stäfvelseljud, hufvudstuden, dömstölarne o. s. v.
Konsonanten, på hvilken ljudvigten i somliga ord hvilar, kallas vanligen ej lång, utan man
säger, att han är dubbel eller har dubbelljud; måhända kunde man säga, att han har accent
(hvar-om se nedanför). Detta inträffar med den näst efter vokalen stående konsonanten i hvarje
staf-velse med ljudvigt och kort vokal; så är t. ex. första stafvelsen i ordet afton lång, men har kort
a, ty ljudvigten hvilar på f: på samma sätt bar ordet svalka kort a, och ljudvigt på l, hvirfvel
kort i och ljudvigt på r: ordep han, men, din, hon, mun, vän hafva alla kort vokal och ljudvigt
på ti o. s. v. Kätta stället för ljudvigten vid ett ords utsägande finnes bäst, om man dervid
uttager dess grundstafvelse, som i detta fall är särdeles nödvändigt och utan hvilket ordet kan få
ett ej allenast oriktigt, utan obegripligt ljud, ja till och med uttrycka en annan mening än den
afsedda. Ordet skyldig t. ex. har ljudvigt på första stafvelsen; men om denna lägges endast på
skrifstafvelsen 5^-dig, blir uttrycket en uppmaning att gömma sig undan, i stället för rätta
meningen, som är att stå i någon förbindelse, hvilket först utsäges, om ljudvigten lägges på hela
grundstafvelsen skyld-ig. Huru vigtigt detta är vid uttalet, lär hvar och en sjelf finna.
Af hvad här blifvit yttradt om ljudvigten är klart, att ljuden ofta äro olika för lika tecknade
stafvelsex-. Dessa skiljaktigheter bafva fått namn af tonfall och tonhåll, hvilka antagas vara sex.
nemligen tre långa med hvar sitt motsvarande korta, enligt följande uppställning:
I)e lunga tonliålleiu
Det hvilande tonhållet
förekommer i enstafviga ord, der tonen faller på
vokalen, t. ex. bar, ren, tog, se. så.
Det skridande tonhållet
inträffar i tvåstafviga ord, der touen dröjer vid
första vokalen, t. ex. isen, tager, våi’en, gvarnen.
Det långsläpande tonhållet
ljuder i sådana tvåstafviga ord, der tonen väl
hvilar på första svafvelsens vokal, men får
der-jemte liksom en återklang i den följande
staf-velseu, t. ex. latas, matas, tvina.
De korta tonliållen.
Det stigande tonhållet
tillhör enstafviga ord, der tonen dröjer vid
konsonanten, t. ex. att, man, som, vild, stai-k.
Det löpande tonhållet
höres i tvåstafviga ord, i hvilka touen hvilar på
följande konsonant, t. ex. mannen, vännen, locken.
Det kortsläpande tonhållet
förekommer, der samma återklang af första
staf-velsens ljud förnimmes i den följande, men
tonen hvilar på konsonanten, såsom t. ex. i orden
manna, tvinna, fattas.
Accent kallas den något förhöjda ton, liYarraed2Yissa stafYelser i ett ord böra
uttalas, utan afseende på deras längd eller kortliet, och är alltså ej alldeles
detsamma som ljudvigt, hvarmed den dock ofta sammansmälter.
Likasom ljudens qvantitet har äfven accenten sina särskilda tecken för uttalet, hvilka begagnas
öfver vokalen i vissa ord, som äro upptagna ur främmande språk och således mindre vanliga, för
att gifva anvisning till deras rätta uttal. De i svenskan förekommande accenter äro följaude:
Akut ’ kallas hög eller ska7-p, äfvensom fallande accent, och gifver åt vokalen dess slutna
ljud, såsom i första stafvelsen af svenska orden sålen, sedan, tingen, störa, ugnen o. s. v.
Gravis \ djup eller tung (stigande) accent, häntyder på öppna ljudet såsom i gälen, fjer, m. fl.
Circumflex * anvisar en öppen och uthållande tonvigt, t. ex. créme, idol (läs: krääm, idåål).,
Dieresis •• betyder «en diftongs delning i två stafvelser« och anmärker ingen särskild
tonvigt, utan blott att vokalen skall tydligt höras med sitt egna ljud, utan någon sammanblandning
med närstående bokstaf, som t. ex. i orden poesi etui.
Tyskt U eller U förekommer endast i ursprungliga tyska ord och uttalas som vårt y.
Cedilj Q är förut omnämndt, på sid. 4.
Ehuru i hvad språk som helst intet ord finnes, som ej har någon ljudvigt, är denna likväl
väsentligen olika och skulle kunna delas i tvänne grader, hvaraf den starkare kunde kallr.s
tonvigt och den svagare ljudvigt. Den förra förekommer ofta i somliga språk, uti franskan i de flesta
orden på sista stafvelsen och i engelskan på första. I Svenskan, liksom i Tyskan och Latinet,
finnas många ord, som efter denna beräkning kunna sägas ej hafva någon tonvigt, utan endast
ljudvigt; men dessa äro likväl ej utan accent. Uti t. ex. orden oftast, trogen, gifmild, håi-lock, bomull,
bei’gsrygg, uppsåt, genväg, påföljd m. fl. uttalas sista stafvelsen med något högre ton än den första,
d. v. s. icke starkare men högre på tonskalan (finare), och denna förhöjning kallar man accent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
