Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C«w*i* är af tre slag: Hankön, “Masculinum“, t. ex. dräng, tupp, stäf, oxe;
Honkön, “Femininum", t. ex. piga, höna, lco, och Intet kön, äfven kalladt Hetkön,
“Neutrum", t. ex. berg, träd, hus. — Gemensamt, “Commune“, kallas det nomen,
som begagnas efter omständigheterna både som maskulinum och femininum, t. ex.
fadder, gemål, kusin m. fl.
Maskuliner äro alla nomina, hvarom kan sägas han, och följaktligen 1) alla mäns namn
och titlar samt till hannar hörande djur, t. ex. Henrik, Edvard, konung, fabrikör, hund, bock (und.
titlar på råd t. ex. statsråd). 2) årstiders, månaders, dagars samt de flesta sjöars och skogars
namn, t. ex. Våren, Maj, Söndag, Vettem, Tiveden. — Femininer äro alla, till hvilka man kan
säga hon, och således 1) qvinnors namn och titlar samt djur af honkön, t. ex. Johanna, Maria,
drottning, sömmerska, hynda, get (nnd. fruntimmer, qvinfolk, stö). 2) vetenskapers och konsters
namn, t. ex. geografi, ritkonst. 3) träds namn, t. ex. björk, lind, tall. 4) floders namn, t. ex.
Etran, Götaelf. — Neutrer äro sådana, som fordra ordet det i stället för han eller hon, och härtill
räknas,? ntom hvardagliga ord såsom barn, berg, bord, hus, m. fl. d., äfven 1) bokstäfvers namn,
t. ex. B, 11, A. 2) länders, städers och orters namn, t. ex. Asien, Tyskland, Karlskrona, Malmö. —
Såväl till abstrakta nomina som vid åtskilliga andra uttryck begagnas stundom ordet den i stället
för han (honom) eller hon (henne), emedan detta faller sig lättare för örat, t. ex.: När förtröstan
är i hjertat, inger den (i st. f. hon) mod. — Ilan såg ej hatten, fast den (han) stod ])å bordet. —
Jag tog hufvan och lemnade den (henne) åt henne o. s. v. — Sådant bör dock undvikas, der icke
välljudet eller obestämdhet af till hvilket genus ordet rätteligen hör gör det nödvändigt.
Personliga maskuliner och femininer uttryckas dels med särskilda ord, t. ex. man, hustru,
son, dotter; dräng, piga; dels bildas fem. af mask. genom tillägg af ändelserna essa, inna, issa
eller ska, eller ock fru, hustru, flicka, t. ex. prinsessa, baronessa, furstinna, tjenarinna, majorska,
direktörska, poetissa, profetissa; prestfru, soldathustru, bondflicka. — Bland djuren äro blott några
få, hvilkas fem. uttryckas på sådant sätt, såsom lejoninna, björninna, tigrinna; äfven bland dem
hafva somliga egna benämningar, såsom hjort, hind; stut, qvigaj bock, get; tupp, höna m. fl.; de
öfrigas fem. bildas vanligen med tillägg af hona, t. ex. räfhona, harhona, steglitshona o. s. v.
Artikel kallas den stafvelse, genom hvilken ett noraen bestämmes till sin
mening. Om jag säger t. ex. sten, så är väl gifvet, att det ej kan vara fågel,
fisk, träd, gräs eller något dylikt; men det kan vara hvad som helst af sten;
säger jag åter en sten, så kan det ej längre vara en sak gjord af sten eller en
stenhop, utan måste vara blott en sten, men obestämdt af hvad slag, storlek eller
form; men säger jag den sten, eller stenen, så kan det ej vara något annat än en
viss sten. Det bestämmande ordet kallas artikel, och af ofvanstående synes, att
denna är af två slag, neml. obestämd “indefinit" och bestämd “definit“.
Till obestämd artikel begagnas i singularis en gemensamt för maskuliner och femininer, t. ex.
en man, en qvinna, samt ett för neutrer, t. ex. ett barn; pluralis finnes icke. Bestämda artikeln
är i sing. för mask. och fem. den, t. ex. den man, den qvinna, för neutrer det, t. ex. det barn,
samt i pluralis de för alla tre genera, t. ex. de män, de qvinnor, de barn. Då bestämda artikeln
i sing. står såsom slutform, är han för mask. och fem. en efter konsonant och n efter vokal,
hvarigenom han för mask. alltid blir enf t. ex. stolen, korgen, spegeln, och för fem. oftast an, t. ex.
kronan, spiran, flaskan, samt för neutrer et efter konsonant och t efter vokal, t. ex. bordet, berget,
örat. Angående bestämda slutformer i pluralis, se uppställningen på föregående sida.
När substantivet slutar på vokal utan ljudvigt, tillägges, som nyss är nämndt, endast n eller
t såsom bestämd slutartikel, t. ex. gosse-n, öga-t, äfvensom e vid samma förhållande bortfaller i
många andra ord med sista stafvelsen utan ljudvigt, t. ex. sedeln i stället för sedelen, system i
stället för systeren o. s. v. Somliga hafva flere bestämda slutformer, som ömsevis begagnas, t. ex.
fadren, fadern; himmelen, himmeln, himlen. Det rättaste är dock i dessa fall att låta substantivet
vara ostyckadt och hellre utesluta artikelns ljudlösa e, och alltså skrifva t. ex. sedeln, system,
modern o. s. v.
Artikeln en, ett och räkneordet en, ett äro väl beslägtade, men böra det oaktadt åtskiljas.
I förra fallet uttalas de utan tonvigt, men i senare med tonvigt. Om jag säger t. ex.: «jag
ser en oxe«, så är frågan om djuret och en är artikel; men säger jag: «jag ser en oxe«, så
uttrycker jag, att det ej är två eller flere, och en är då räkneord.
Svenskan är, utom Danskan, det enda af alla kända språk, der en artikel sättes efter hufvudordet. Alla
andra sätta den bestämda, lika väl som den obestämda, före dess nomen. Svenska ordet häst t. ex. heter uti
Tyskan PJerd, uti Franskan cheval och uti Engelskan horse, men hästen uttryckes på Tyska med das Pferd, på
Franska med le cheval och på Engelska med the horse.
En stor del ord finnas, som äro feminina till sin bemärkelse, ehuru de i skrifspråket begagna
maskulina slutformen, t. ex. drottning, brud, bok, bön, dörr, grop, natt, nål, ros, sked, våg m. fl.
Folkspråket är, i dessa liksom i många andra fall, mest regelrätt; i några provinser (t. ex.
Bleking) uttalas sådana ord som riktiga femininer, t. ex. bokan, gropan, nattan, nålan o. s. v.; uti
andra (t. ex. Vestergötland) bortfaller väl n, men a bibehålies, t. ex. boka,’ gropa, natta o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
