Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rund skifva af omkring ett qvarters diameter, månen likaså, och stjernorna ännu mindre, blott
lysande punkter, hvilka närmast kunna jemföras med de eldgnistor man ser uppkomma ur
skorstenen.» — Som endast ytlig betraktare har han rätt, ty sådant är utseendet; men låtom oss
icke förhasta oss i våra omdömen, utan något närmare betrakta förhållandena, och dervid hemta
jemförelser ur sådana ting, dem vi sjelfva -kunna undersöka för att bli öfvertygade. För att börja
med de öfriga himlakropparnes skenbara storlek, eller litenhet om man så vill, så uppkommer
denna helt enkelt af deras ofantliga afstand från oss. Se t. ex. på en knopp, som sitter på en
tornspets; i verkligheten kan han vara så stor som den största tunna, och likväl ser han ut som
ett medelmåttigt äpple, oaktadt tornets höjd är blottt några hundra alnar; eller betrakta ett hvitt
kyrktorn på endast ett par mils afstånd, sä skall det ej synas större än en liten ljusbit satt i en
ljusstake. Den som gifvit akt på sådant skall ej längre förundra sig öfver det utseende
himmels-kropparne hafva för oss på så långt afstånd, som i det följande finnes uppgifvet. Alla dessa
synas väl lika långt från oss, men så är ej förhållandet. Solen och månen synas för oss af
ungefär samma storlek, men solen är likväl ojemförligt större, och utseendet kommer deraf, att
månen är oss mycket närmare. »Men», säger den okunnige, »huru vet någon detta? Hvem har
varit der och mätt deras storlek och afstånd?» Då himlakropparoe betraktas med starka kikare
eller så kallade teleskoper, få de ett helt annat utseende än med blotta ögonen; sättet att
uppmäta och beräkna dem är så enkelt, att det lätt skall kunna förstås af den, som något känner
matematik. Under Geometrin (sid. 000) är anfördt sättet att på afstånd beräkna storlekar m. m.
på jorden; himlakropparnes uppmätning sker på samma grund, ehuru sättet är något olika. Man
vet, att när ett föremål betraktas från två skilda ställen, bilda de bägge synlinierna en vinkel,
mer eller mindre spetsig allt efter som föremålet är långt borta. Denna vinkel kallas parallax,
efter hvars storlek föremålets afstånd utan svårighet kan beräknas. När en himlakropps rörelse
är bekant, känner man också den parallax som uppstår då han ses från olika ställen, och efter
denna är det lätt att beräkna hans afstånd från jorden. När afståndet är gifvet, är storleken
äfven snart beräknad, förutsatt att någon diameter å en sådan kropp kan upptäckas. Det faller
af sig sjelf, att till sådan mätning måste begagnas dertill särskildt inrättade instrument, med
noga angifna skalor. — Ett anuat bevis för sistnämnda kroppars storlek är det ljus de kasta på
jorden. Huru blefve detta möjligt, om de ej voro större än de synas? Man tage en massa af
den ljusaste lågeld, och man skall finna huru obetydlig den krets är som den upplyser. »Men»,
kommer ännu en invändning, »just detta bevisar att solen och månen icke likna jorden, ty att
jorden icke lyser vet hvar och en, som varit ute en mörk natt.» Sant är, att solen har eget ljus,
och i detta fall är olik jorden ; men månen liknar jorden fullkomligt, d. v. s. är en mörk kropp,
utan annat ljus än döt han erhåller af solen, och deraf uppkomma s. k. månskiflen, ty endast
den af solen upplysta delen är för oss synlig. Detta kommer längre fram att närmare beskrifvas.
Näst kännedomen om verldskropparnes tillvaro kommer kunskapen om deras
rörelser eller som det vanligen kallas gång. Efter utseendet skulle vår jord
befinna sig orörlig midt i verldsbyggnaden, och sol, måne och stjernor hafva sitt
utstakade kretslopp omkring detta menniskans hemvist. Detta förhållande är
endast skenbart; att utseendet ofta bedrager hafva vi nyss här förut bevisat,
och ingen förnuftig menniska dömer ensamt derefter, llätta förhållandet är, att
jorden hvarje dygn vänder sig ett slag omkrifig från vester till öster, och deraf
synes som om de andra stillastående himmelskropparne skulle flytta sig från öster
till vester, på samma sätt som om man far i en båt på sjön och ser på stranden,
uå tyckas träd och andra dervarande föremål röra sig åt motsatt håll; hvar och
en vet dock att stranden med hvad derpå är står stilla, och att dess skenbara
rörelse är ingenting annat än en synvilla, uppkommen genom att båten med
åskådaren uti går framåt.
Den gamla af utseendet uppkomna åsigten att jorden står stilla och solen, månen och
stjer-norua gå omkring henne är i folktron så fast, att många ej frångå den huru klara bevis för
motsatsen man än må anföra. En del stödja sin tro härom på vissa uttryck i bibeln, dem de
oriktigt tolka efter ordalydelsen, t. ex. Jos. 10: 12, 13. Man bör likväl härvid eftertänka, det
intet bevis finnes att Josna kände himlakropparnes förhållande till hvarandra; och äfven om så
var, det ej kunde vara hans afsigt att uudervisa sina krigare och oss i astronomien, utan måste
tala ett språk som haus folk förstod, liksom vi ännu säga att solen går upp och ned, ehuru vi
äro öfvertygade att så icke är. — Hebreiskan, bibelns grundspråk (se sid. 59), hade gemensamt
med de österländska språken än i das att nästan allting uttrycktes i poetiska bilder, eller hvad
man kallar förblommeradt, d. v. s. liknelser, som ej borde tagas efter orden utan efter meningen,
och att Josuas ifrågavarande yttrande bör så förstås, blifver här klart deraf, att äfven månen
nämnes; ty så länge solen lyste i Gibeon var månens sken i Ajalons dal till ingen synnerlig
nytta. — Uti alla frågor, som ej direkte röra menniskors. moraliska väl, rätta sig bibelns uttryck
efter tingens allmänna sinnliga föreställningar, och öfvergå på intet ställe till någon förklaring
öfver naturens eller skapelsens fysiska förhållanden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
