Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jorden under samma tid framskridit närmare 30 grader på sin årsbana, måste månen iifven
till-ryggalägga samma väg, för att åter komma midt för solen, d. v. s. till ny. Icke heller månens
bana är cirkelformig, utan elliptisk, så att han stundom är närmare och stundom längre bort
från jorden. Af dessa förenade orsaker förklaras den skenbara oregelbundenheten i månens gång,,
som icke öfverensstiimmer med solens. Ett sol-år utgör alltid mer än 12, men icke fullt 13
synodiska mån-år eller som de kallas månader, d. v. s. man har på ett år 13 gånger antingen ny
eller fullmåne, men båda delarne aldrig mer än 12 gånger.
Månens massa består påtagligen af samma ämne som jorden, och dess yta
liknar fullkomligt jordens. De mörka fläckar man ser derpå, som af allmänheten
liknas vid ett ansigte, två personer som bära en så o. s. v., äro ojemnheter på
ytan; de ljusaste äro höga berg och de mörka äro skuggor, som bergen kasta
bakom sig i de lägre dalarne. Sjöar eller annat vatten har man ej kunnat
upptäcka icke heller moln, och om någon luftkrets der finnes, är denna högst svag.
Månen vänder alltid samma sida mot jorden, och följaktligen är ett dygn på månen
lika långt som en synodisk månad hos oss.
Mellan ny och de båda qvarteren kan man vid mycket klar luft se hela månskifvan, ehuru
blott en strimma af hans ljusa sida är vänd åt oss; den mörka delen synes med ett liksom
ask-färgadt ljus. Detta ljus kommer från jorden, som i denna ställning lyser på månen liksom
månskenet vid fullmåne faller på jorden.
Huruvida organiska väsenden, såsom växter och djur, finnas på månen har ännu ej kunnat
utrönas af det enkla skäl, att tillräckligt starka instrumenter saknats. De skarpaste hittills
uppfunna tuber närma föremålet 1,000 gånger, och sedd genom ett sådant visar sig följaktligen månen,
som om han vore 36 mil borta; att man ej kan se träd eller djur på 36 mil är naturligt.
Jorden och månen kunna alltså på sitt sätt anses såsom ett, helst den förra
på sin vidlyftiga resa kring solen alltid åtföljes af den senare, och båda
regelmässigt och oafbrutet fortgå i hvar sina för dem utstakade banor.
Projektmakare hafva framstått som uppgifvit, att jorden och följaktligen äfven månen aflägsna
sig längre från solen med 4 mil hvar timme eller 100 mil dagligen, och att medelafståndet mellan
jorden och solen således årligen skulle ökas med ej mindre än 36,700 mil. Om så vore
förhållandet, skulle nödvändigt ett af följande två inträffa: autingen skulle jordens hastighet i hennes
årliga lopp oupphörligen ökas, eller ock våra dagar och år tidtals förändras; något tredje gifvea
icke. Så länge jorden varit befolkad och vetenskapen funnits har intetdera af dessa alternativ
varit observeradt, och således innebär detta påstående sin egen vederläggning. Visserligen
uppstår stundom i jordens jemnt elliptiska bana någon rubbning, förorsakad af attraktionskraften hos
någon annan himlakropp, som kommer i hennes närhet, och månen synes vissa tidpunkter ändra
sitt medelafstånd från jorden, men dessa rubbningar äro blott periodiska och gå åter tillbaka, så
att banorna öfverhnfvud alltid behålla samma längd och läge.
Förwnörkeiser. Sådana uppkomma af den skugga, som antingen jorden
eller månen hafva bakom sig, då ena hälften är upplyst af solen. Den, som rätt
fattat och förstått hvad ofvan är sagdt om månens gång, skall utan svårighet
begripa såväl detta, som att ingen solformørkelse kan inträffa utan vid ny och
ingen månförmörkelse utan vid fullmåne. Da månen vid ny kommer i rak linie
mellan jorden och solen, faller hans skugga på jorden och då inträffar
solförmörkelse, som rätteligen bör heta jordförmörkelse, emedan solen är lika klar fast
bortskymd för någon del af jorden. Kommer deremot månen på andra sidan
jorden i den riktning, att han står rakt bakom henne, så kommer han i hennes
skugga och en verklig månförmörkelse inträffar. Då vid en förmörkelse hela
sol-eller månskifvan är betäckt, kallas förmörkelsen total, men är endast någon del
deraf bortskymd, säges hon vara partiel.
Emedan solen är ojemförligt större än jorden och jorden deremot större än månen, uppstår
en väsentlig olikhet emellan sol- och månförmörkelser. Då månen kommer midt för solen, kan
hans skugga endast betäcka en jemförelsevis liten del af jorden; de som bo på denna del se då
solen totalt förmörkad, de som befinna sig något derifrån se henne till större eller mindre del
bortskymd, men de som vistas längre derifrån se ingen förmörkelse alls. Månförmörkelse deremot
kan lättare blifva total, emedan jordens skugga är större, men han kan också gå in i skuggan blott
med sin ena sida, och alltså blifva endast till större eller mindre del förmörkad; i hvilket fall
som helst visar han sig lika från hela jorden för alla som vid tillfället kunna se honom. — En
solförmörkelse kan på samma ort räcka i 40 minuter, men icke vara total mer än högst 4
minuter; en månförmörkelse deremot kan vara total i 2 timmar 13=V minuter samt räcka inalles
i 3 timmar och 57 minuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
