Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man har fordom indelat niimnda slag; af kroppar uti elektriska och icke elektriska, men
detta är orätt, ty skälet hvarför elektriciteten icke märkes hos somliga är, att han hos en ledande
kropp ögonblickligen bortgår så snart han frigöres; lägges deremot en sådan kropp på en
oledande, t. ex. om en metallstång hvilar på glas eller harts eller upphängcs i ett silkessnöre, så
blir denna stång hvad man kallur isolerad och kan mottaga stark elektricitet, hvilken dosk
försvinner i samma ögonblick stången kommer i beröring med någon annan ledande kropp.
Om två mod en sidenlapp gnidna stycken glas föras tillsammans, så stöta de
livarandra ifrån sig, och samma förhållande är med två stycken lack, harts eller
dylikt, som gnidits med ylle; men närmas glas till lack, sa dragas de deremot
häftigt tillhopa, och begge förlora de synliga elektriska verkningarna. Dessa egenheter
bevisa att två slags olektriciteter ligga förborgade i naturkropparne och först
varse-blifvas, då de hvar för sig framkallas. Den, som utvecklas hos glas, kallas positiv
elelctricitet och tecknas +E; lackets benämnes negativ elektricitet och tecknas —E.
Om en kula af något lätt ämne, t. ex. af kork, hänges i en silketråd och hålles intill goidet
glas, så blir hon positivt elektrisk och bortstötes sedan från glaset, men drages med häftighet till
gnidet lack, der den positiva elektriciteten utbytes mot negativ, hvarefter hon i sin ordning
bortstötes från lacket, men drages af glaset o. s. v.
Då två kroppar gnidas mot hvaraudra, blir alltid den ena positivt och den andra negativt
elektrisk, men någon regel för hvilkendera af dessa som uppkommer i den ena eller andra kroppen
kiinner man icke. Kattskinn blir + E mot alla kroppar; ylle och siden mot kådaktiga kroppar
blir + E, ull mot glatt glas — E, men mot mattslipadt + E. Gnmmi elastiknm, gnidet mot
papper, blir — E, och ligger papperet på en varm kakelugn, så ser man i mörkret derifrän utgå
sköna strålar af elektriskt sken; deremot blir gummi elasticum + E mot svafvel eller berusten.
De positiva och negativa elektrieiteterna visa val i inånga fall samma fenomen, men skilja
sig i åtskilliga andra; de bilda olika figurer af pulverforraiga kroppar, som strös pä en
elektri-serad skifva; deu positiva ger en gnista liknande en ljusqvust, den uegntivas synes blott som en
lysande punkt; positiv gör blå växtfärger röda, negativ återställer den blå färgen. Största
skil-oadeu visa de dock, då elektriciteten användes för att sönderdela sammansatta kroppar (se sid. 205),
då vissa delar dragas af den positiva, andra af den negativa, och dettn alltid lika.
Den genom ofvannämnda gnidningar uppkomna elektricitet är endast svag;
för att åstadkomma starkare liafva flere uppfinningar blifvit gjorda. Den enklaste
är en s. k. elektrofor (elektricitets-bärare), som består uti en i en platt
bleckform gjuten och stelnad kaka af harts eller annat kådaktigt ämne. Om denna
kaka piskas och gnides med ett kattskinn, ett harskinn eller en räfsvans, så blir
hon på öfra. sidan negativt och på den undra positivt elektrisk. Nu sättes öfver
kakan ett lock af metall, med handtag af glas eller silkessnören; ett finger sättes
på locket, hvarvid — E bortgår genom kroppen. Om fingret borttages och locket
upplyftes i handtaget, så är detta laddadt med + E.
Med detta lock kunna alla försök göras, som med gnidet glas; närmas fingerknogen till locket,
så erhdlles en liflig gnista. Har locket förlorat sin elektricitet, så kan det åter laddas på samma
sätt, och till och med efter veckor och månader kan det, lvftadt af kakan, ännu gifva en gnista.
En annan inrättning är elektricitets-maskineu, uppfunnen år 1650 af Otto
von Guericke, borgmästare i Magdeburg. Denna maskin består hufvudsakligast af
frottören, som är en vals, en kula eller vanligast en rund skifva af glas, hvilken
med en vef kan vridas omkring på en axel och derunder gnider mot
läderkuddar, bestrukna med s. k. tenn-amalgam, en blandning af tenn och
qvick-silfver, samt konduktorn, som består af en eller två blankpolerede iltåliga valsar
af messingsbleck, stående på glasfötter. Den genom glasets gnidning uppkomna
positiva elektriciteten öfvergår till konduktorn, som i ena ändan har några spetsar,
hvilka stå nära glaset, och denne blir sålunda laddad.
På det den positiva elektriciteten ej genast skall förena sig med den negativa och försvinna,
eller som det kallas neutraliseras, sättes antingen frottören eller konduktorn genom en ledare i
förening med jorden, i förra fallet samlas + E i konduktorn, i det senare — 12 i frottören.
Den sålunda uppväckta elektriciteten kan ytterligare samlas på ett ställe i
större mängd, hvartill begagnas en s. k. laddflaska, hvilken utgöres af en vanlig
glasburk, både utan och innan öfverdragen med stanniol (tennfolium), men öfre
kanterna äro bara, så att den inre och yttre betäckningen på intet ställe beröra
hvarandra; flaskans öppning är täppt med en kork eller träpropp, genom hvilken
nedgår en metalltråd, som antingen sjelf eller genom en kedja berör flaskans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
