Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fysik: Mekanik. Ångmaskinen.
gens öfra ända sättes genom en ledstång i forbindelse med antingen ena ändan
af en häfstång, vid livars andra ända ett större svänghjul drifves med en vef,
eller ock direkte med denna vef; på ångbåtar verkar lian direkte på
skofvelhju-lens eller propellerns axel. Slidens omnämnda rörelser ske medelst en mindre
stång, som står i förbindelse mod den kringgående hjulaxeln. Maskinens kraft
beror på spännkraften af den använda ångan och på pistonens yta; de, som
använda mindre spännkraft, kallas lågtryehningsmaskiner, och de, som begagna ånga af
stor spännkraft, högtryckmng smaskiner. Härvid är likväl icke meningen, att mindre
kraft utvecklas vid lågt än vid högt tryck; vid en liögtryckningsmaskin är
cylinderns genomskärning mindre och erfordrar således större spänning för vinnande
af lika verkan.
Denna korta beskrifning iir endast afsedd att meddela begrepp om sättet för ängas användande
såsom drifkraft; vid sammansättningar nf ångmaskiner förekomma många olikheter, beroende på till
hvad ändamål en sådan är ämnad nnvändos, den erforderliga kraften, hastigheten o. s. v. Somliga
förses med s. k. kondensor, ett slags kärl, deruti den förbrukade ångan uppsamlas och åter öfvergår
till vatten i stället för att gå bort i luften; vid sådana åtgår mindre bränsle, men de erfordra
större utrymme, än då kondensor saknas. En del maskiner förses med regulator, en inrättning
som består af två i luften fritt svängande jernkulor, med rörliga armar fastade på en kringgående
axel, hvilken genom en stång står i förbindelse med en i ångröret sittande kran; genom denna
inrättning kan, medelst ångrörets mer eller mindre öppnande, hastigheten ökas eller minskas efter
godtfinnande, oberoende af starkare eller svagare eldning. Det är ingalunda nödvändigt att cylindern
med pistonstången hav upprättstående ställning; han kan äfven stå lutande eller ligga horisontalt
eller stnpande, om den inrättning han skall drifva så fordrar.
Om i en ångpanna bildas mera ånga nu som genom röret kan utgå, kan pannan sprängas
sönder, hvarigenom stora olyckor kunna uppstå. Som det är svårt att alltid jemt afpnssa eldningen
efter pannans styrkn, har man varit betänkt på att uppfinna medel till förekommande af en dylik
fara, och det lämpligaste har befunnits vara s. k. säkerhets-ventil, som består i en på pannans öfra
sida anbringad öppning, täppt med ett lock, på hvilket hvilar afpassad tyngd; blir då tryckningen
för stark, så öppnas detta lock, så att den öfverflödiga ångan kommer ut. Det vatten, som åtgår
vid ångbildningen, ersättes genom en tryckpump, som drifves af hjulaxeln.
En ångmaskins styrka nämnes vanligen i hästkrafter, men sättet att beräkna dessa torde ej
vara allmänt kändt. Både hans styrka och hastighet komma härvid i beräkning, Om man låter
ett tåg upprullas på maskinens hufvudaxel och han på detta tåg förmår lyfta 36,000 skålpund 1
fot högt på 1 minut, så säges han hafva en hästkraft; lyfter han denna tyngd 2 fot på samma tid
har han två hästkrafter o. s. v. Oaktadt namnen har detta likväl icke något sammanhang med
kraften hos en vanlig häst, hvilken senare är betydligt mindre.
Vattenångans kraft var känd redan af forntiden, och omtalas af Heron, en grekisk
skriftställare, 100 år före vår tidräkning. Några hafva af detta skäl velat anse Heron som
ångmaski-neus förste uppfinnare; men hvarken han eller någon hans efterkommande på 1700 år kommo
på den tanken, att använda dessa förhållanden till annat än leksaker, t. ex. att visa huru vatten
kunde förvandlas till luft, huru denna luft kunde utdrifva en propp ur ett rör, med mera dylikt.
Det var först på senare tider, då menniskosjälen förmått afskudda sig den råa okunnighetens
tryckande ok och genom vetenskaperna höja sig närmare sin bestämmelse, som ifrågavarande
naturkraft kunde befordras till nyttig verksamhet. Berättelser hafva i många former cirkulerat
om en fransk byggmästare med namnet Salomon de Caus, som skall uppgifvit första riktiga idén
för ångmaskiner och med en skarp framtidsblick förutsagt hvad med sådana skulle kunna
åstadkommas, såsom qvarnar och andra dylika verk drifvas utan både rinnande vatten, väder eller
djurisk kraft, vagnar fortskaffas ntan dragare, skepp och andra farkoster gå från det ena landet
till det andra, oberoende af vind, strömsättningar och roddare, o. s. v. För sådana för den
tidens begrepp orimliga påståenden skall han blifvit förklarad vansinnig och inspärrats uti ett
dårhus i Paris, der han verkligen förlorat förståndet och dött som galning. Denna historia måste
likväl hänföras till diktens område. Salomon de Caus, född i Normandie 1576, död 1630,
sysselsatte sig väl med konster och vetenskaper, studerade målarekonsten, musiken, gamla språken och
matematik, samt författade skrifter om harmonien, rörelselagarne, inrättande af grottor, prydnader,
•orgelverk, sol-nr m. m., men hann aldrig vinna någon utmärkelse, och hans namn finnes ej ens
upptaget i något biografiskt arbete för denna tid. Uti hans afhandliug om rörelser förekomma
några uttryck om värmes verkan på vatten och luft, hvilka innehålla ingenting annat än sådant,
som långt före honom var kändt, men hvilket af några ansetts häntyda på idén om ångmaskiner,
en utmärkelse, hvarom författaren sjclf sannolikt ej ens haft någon aning.
Den förste som visade möjligheten af ångkraftens användande vid industriella företag var en
fransk fysiker vid namn Papin; då man emellertid snart fann hvilka utomordentliga fördelar denna
uppfinning kunde medföra,, framstodo åtskilliga af Papins samtida och ville göra honom denna
ära stridig; bland dem må nämnas en markis af Worcester och en kapten Saverg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
