Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hyenan är ett blund de få djur som icke kunna tämjas, och öfvergifver aldrig sitt vilda lynne.
Hon är ytterst glupsk, men ej så farlig som ryktet förmäler, emedail hon blott sällan anfaller
lefvandc djur, utan lefver mest af as och nppgräfver äfven lik, som hon förtär.
Vessleslägtet (Mmtela) kännes på sin långsträckta kropp och korta ben; dess
rörelser äro viga och behagliga och dess utseende vackert; under svansen sitta
körtlar, hvari ett stinkande ämne samlar sig. Vesslorna äro lifliga, rofgiriga och
blodtörstiga djur. Till detta slägte höra Vanliga vesslan (Mustela erminea), är
om sommaren rödbrun på ryggen och hvit under, samt kallas dä äfven Lekatt;
om vintern är hon alldeles hvit, utom ändan af svansen, som alltid är svart och
djuret kallas då Hermelin. Skogsmården (Af. martet), vid en katts storlek, men
mycket smalare, kastaniebrun med gul bringa. Sobeln (Mustela ztbellina), liknar
mården men har ej ljus bringa. Hillern (M. putorius), mörkbrun, nästan svart,
med läppar, haka och öronkanter hvita.
Lekatten eller Hermelinen träffas ofta i uthus och gör der mycket gagn genom att utöda
råttor och möss. Skogsmården jagar ekorrar, dem han uppäter, och inkräktar sedan deras bo:
dufvor och andra foglnr och smärre djur äro derjemtc hans föda. Hela detta slägte har vackert
och dyrbart skinn, hvarför det flitigt jagas; Sobelns, fråu Sibirien, är ett bland de högst värderade.
Utterslägtet (Lutra) liknar vesslorna, men djuren äro större och hafva
simhud mellan tårna, emedan de mest uppehålla sig i vatten, der de simma och dyka
lätt, samt lefva mest af fisk. Vanliga Uttern (Lutra vulgaris) har brunt, tjockt
och glänsande hår, uppehåller sig vid floder och insjöar, der han bor i hålor vid
stränderna. Hafsuttern (L. marina) vistas i hafvet vid Nordamerikas kuster.
Fångad ung låter uttern dressera sig till fiske, och är i tamt tillstånd lika tillgifven och
trogen som en hund. Utterns pelsverk brukas mycket till mössor, kragar o. s. v.; hafsutterns
är mycket dyrare än sobelns, och ea sällsynt silfvergrå varietet är det dyraste bland alla; ett
enda sådant skinn kau i Kina ofta betalas med ända till 1000 riksdaler.
Skimkslägtet (Viverra) liknar äfven vesslorna och har som dessa stinkkörtlar,
men hufvudet liknar räfvens, med spetsig nos. Träffas ondast i de varma länderna;
bland arterna märkas: Skunken eller Stinlcskunken (Viverra putorius) lik en
gräf-ling, svart med hvita ränder och yfvig svans. Hesman sdjuret (V. Civ etta) grått
med svarta ränder och mahn långsåt ryggen; Zibet/catten (V. Zibetha) lik
föregående men mindre och utan mahn. Genotten (V. genotta) är grå med svarta och
bruna ränder och fiuckar. Ichneumon, äfven kallad Plmraokatten eller
Pharao-råttan (V. ichneumon) är grå och svartspräcklig, med yfvig svans.
Stinkskunkeu har i sina stinkkörtlar en vätska med så stark och vedervärdig lukt, att en enda
droppe kan förpesta ett helt hus; denna begagnar han till sitt försvar, ty då han jagas utsprutar han
denna vätska och nfhåller derigenom både hundar och menniskor att nalkas sig. 1’elsverket är
godt om man lyckas hastigt döda honom med ett euda skott, så att han ej hinner utspruta sin
stinkolja ; körteln måste sedan forsigtigt bortskäras, ty fläckas pelsverket med denna vätska blir
det obrukbart, emedan lukten sedan ej kan borttagas. Desmansdjuret och zibcthkatten lemna
der-emot en olja som kallas desman eller zibeth och eger en stark men behaglig lukt, mellan mysk och
ambra, sumt i österländerna begagnas till rökverk och i medicin, och för hvilkens samlande
dessa djur hållas hemtnmda. i’haraokatten eller Pharaoråttan lefver af gräshoppor, ormar och
ägg; emedan hon sålunda betydligt minskar många skadedjur, särdeles krokodilerna, genom att
förstörn deras iigg, ansågs hon af de forna Egyptierna som ett heligt djur, det ingen vid
lifs-straff fick dödn.
Järfslägtet (Gulo) utgör öfvergången mellan tågångare och hälgångare, och
kan strängt taget ej räknas till någondera, utan står ungefar midt emellan. Arterna
deraf äro: Järfven eller Filfrasen (Gulo horealis), ett starkt och rofgirigt djur,
till färgen mörkbrun med en ljusare strimma på hvardera sidan af bakryggen, med
yfvig svans och korta ben. Honungsjärfven (G. mellivorus) är grå på ryggen och
under buken, med tjock ragg. Begge arterna likna björnen till skapnaden.
Järfven bebor de nordliga länderna; ehuru rofgirig angriper han likväl aldrig menniskan.
Han fruktar ej att angripa större djur, men sägnen att han aldrig blir mätt är en dikt.
Benämningen Filfras är en forvridning af norska namnet l’jældfoss (fjellräf). Honungsjärfven vistas i
Afrika; hans käraste föda är vild honung.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
