Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ratttu), Slcogsråttan (31. silvaticus), Åkerråttan (M. agrarim) och Dvärgråttan
(31. minuiut).
Lilla husråttan är askgrä, stundom hvit, stora liusråttan brungrå och svarta råttan svartgrå;
alla äro glupska djnr, som göra skada i husen genom att aöndergnaga allt hvad de öfverkomma.
Skogsråttan är liten, rödbmn på ryggen och ljnsgrå under buken, vistas i skogar och gör skada
på sädesskylar och uti lador. Äkerråttan är äfven liten, gulbrun på ryggen och smutsbvit under,
besöker aldrig hus, ej en gång lador, utan gräfver sig boningar i jorden, dit hon samlar förråd,
hvartill stora åkerfält stundom plundras på både nysådd och mogen säd. Deärgråttan, i Sibirien
och Holstein, är en af de mindre i slägtet, 2 tum lång.
Lemmel- eller Sorlcslägtet (.Arvicola) liknar råttorna men har tjockare kropp,
små knappast synliga öron och hårbeväxt svans. Bland oartema märkas:
Fjell-lemmeln (Arvicola lemmus), Fältlemmeln äfven kallad ÅlcersorJcen (A. agrestis),
och Vattensorken (A. amphibius).
Fjell-lemmeln lefver i fjelltrakter; vissa år tåga oräkneliga skaror deraf ned åt landet; ett
sådant tåg går i snörrät riktntng, utan att låta något öfvervinneligt hinder förmå sig att ändra
kosa; sjöar och floder öfversimmas. Der ett sådant tåg går fram förstöres allt ätbart ur
växtriket; otaliga individer omkomma under vägen genom menniskor och rofdjnr, och de som hinna
hafvet störta sig deri och simma tills de drunkna. Fältlemmeln eller åkersorken förorsakar samma
förödelse på sädesfält som åkerråttan. Vattensorken gräfver lika skickligt i jorden som han
simmar i vatten, och gör mycken skada på säd, rotfrukter och grönsaker.
Bäfvem (Castor fiber) är stor som en medelmåttig hund, har korta ben, med
simhud mellan baktårna, samt stor, platt och fjällbetäckt svans.
Bäfvem är brun till färgen och glänsande, hans skinn räknas för ett dyrbart pelsverk, och
det tinaste båret nyttjas till s. k. kastorhattar; vid baköppningen sitta två pungar som innehålla
Bäfvergäll, ett starkt lnktande ämne, som begagnas i medicin och är mycket dyrt. Sin största
märkvärdighet har dock bäfvern genom sitt lefnadssätt: till lands äro hans rörelser oviga, men
han simmar och dyker med mycken färdighet; han lefver af växtämnen, hufvudsakligast bark af
asp, björk, sälg och vide, äfven löf och gräs. Der han far vara ostörd af menniskor bygger han
riktiga hus, på strandbrädden af någon sjö eller ström. Ett större antal bäfrar samlas och biträda
hvarandra; välja de en ström bygges deröfver först en stark damm af trästycken, stenar och jord,
för att alltid bnfvn vattnet lika högt; derefter uppföras busen ofvanför dammen, till några få
fots höjd, med två eller tre våningar med en utgång åt vattnet och en eller två åt landsidan.
Till dessa byggnader skaffa de sig virke genom att med tänderna fälla, afqvista och i passande
längder afskära större och mindre träd, dem de sedan framsläpa; springorna fyllas med lera och
jord, och med sådan täckes huset, så att det föga synes utifrån. Häri bo bäfrarne parvis, och
flytta sig i en högre eller lägre våning, allt efter vattnets höjd, Då de äta sitta de som ekorreu
på ändan ocb begagna frBintnssnrue. Fordom fanns i Sverige mycket bäfrar, men nu äro de
troligen alldeles utdöda hos oss. Uti Sibiriens och uorra Amerikas urskogar träffas de ännu samhällsvis.
Piggsvinet (llustrix cristata), från Indien, Afrika ocb Södra Europa, liknar
något vår igelkott, men är mycket större och har både längre och starkare taggar.
Harslägtet (lepus) kännes på sina dubbla framtänder i öfverkäken, sina långa
öron, korta svans och hoppande gang. Flere arter finnas, af livilka här nämnas:
Nordiska haren (Lepus timidm), Tyska haren (L. europæus) och Kaninen (L. cunicu/us).
Nordiska huren ur om sommaren gulgrå, om vintern blågrå eller hvit. Kauiuen hålles ofta
i tam; en varietet deraf är bekant under namnet Silkeshare.
Dä haren hvilar har han den egenheten att nästan ständigt röra läpparna. Detta har
för-anledt den tron, att han idislar, liksQm ett får : så omtalas han också i bibeln (3 Mos. 14: 6.
5 Mos. 14; 7), och Linné yttrade summa åsigt. Noggrannare undersökningar af harens inelfvor
hafva dock visat, att han icke tillhör de idislande djuren.
Springråttan Jerboan (Dipus), i norra Afrika, har långa och starka bakben,
på hvilka hon hoppar liksom en fogel och sällan rör marken med framtassarne.
Ekorren (Sciurus) är ett vackert och lifiigt djur, med yfvig svans och långa
tår, tjenliga till klättring i träd. Utom Allmänna Ekorren (Sciurus vulgaris)
fiu-nas talrika andra arter, deribland Flygande Ekorren (S. volans).
Ekorren bygger sitt bo i höga träd, lefver af nötter och andra frön och samlar om hösten
förråd för vintern. Allmänna ekorren blir i norra länderna om vintern gråaktig, och då fås af
honom det pelsfoder som kallas gråverk. Flygande ekorren som träffas i Finland, Ryssland och
Sibirien, kan väl icke egentligen flyga; men kroppssidornas hud är utspänd mellan fram- och
bakbenen samt tjenar såsom fallskärm då han hoppar mellan träden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
