Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Först tillsattes, 16 är efter frihetstidens början, ombud eller talmän. som under namn af Tribuni
Plebis (Volktribnner) skulle beraka folkets rätt. Hittills hade ingen skrifvon borgerlig lag funnits,
utan endast gammal häfd tjenat vid domslut; tribuuerna påyrkade afhjelpande af denna brist,
och efter mycket motständ af patrieiernn öfvcrlemnades slutligen styrelsen åt de efter antalet
s. k. Decemvirerna (Tiouiunnen), som skulle utarbeta lagar och derunder ega oinskränkt makt.
Genom sändebud inhemtudcs kännedom om andra länders lagar, och år 452 f. Kr. utfärdades
Roms första lagar, ristadc på tolf koppartatlor. Decemvirerna måste derpå åter nedlägga sitt
välde, helst sedan en af dem, Claudius Appius, som fattat kärlek till ett ungt fruntimmer,
Vir-ginia, genom en godtycklig dom vållade hennes död. Pä en klients intyg, att Virginia var dotter
till en slafvinna, ville Appius bemäktiga sig henne, då hennes far, krigstribunen Virginius, infann
sig vid domstolen och ville försvara sitt barn; Appius dömde hunne likväl till förnedring, då
fadern stötte en kuif i hennes hjerta, för att skydda henne från vanära. Folktribunerna blefvo
sedermera äfven förklarade berättigade att väljas till konsuler, och den ena af dessa borde vara
en folktribun; härigenom blef folkets rätt erkänd och allas likhet inför lagen stadfästad.
Pers! sk tl K i ket. Mediens konung Astyages drömde, att ur hans dotters
sköte uppväxte ett träd, hvars grenar öfversliuggade hela Asien, samt utflöt en
ström, som öfversvämmade alla länder. Orolig öfver, att detta kunde betyda
hans eget rikes fall, bortgifte han henne med en höfding öfver de då obemärkta
under Medien lydande Perserna, och när hon sedan födde en son befalde
Astyages sin förste trotjenare Harpagus att utkasta barnet för vilddjuren. En
herde, hvars hustru nyss fått ett dödfodt barn, mottog gossen, kallade honom
Cyrus och uppfostrade honom såsom sin egen, i stället för att efter
befallning-döda honom. Den lille Cyrus lekte en dag med några jeinnåriga från
konuuga-borgen och blef af dem utvald till deras konung; Astyages, som härpå fästade
sin uppmärksamhot, igenkände Cyrus som sin dotterson, sände honom till hans
föräldrar, men vedergälde Harpagus på ett gräsligt sätt: han lät nämligen för
honom tillreda en måltid, och sedan han ätit, underrättade han honom om, att
han förtärt köttet af sin egen slagtade son. Harpagus, full af hämdlystnad,
uppmanade Cyrus att med Perserna uppresa sig mot sin morfar, till straff för dennes
uppsåt att som barn förgöra hononf. Perserna vunno, under Cyrus, 560 f. Kr.,
ett slag mot Mederna ^och blefvo derefter de herskande. Cyrus behandlade
Astyages med aktning och“’välvilja samt gifte sig med en Me disk konungadotter.
Derefter intog han största delen af vestra Asien, deribland Habylonien. hvarest
han frigaf de der fångna Judarna; öfvervann Lydiska konungen Krossus, ryktbar
för sina omätliga rikedomar, dem han erhållit från gul Jgrufvorna i berget Tmolus.
Denne blef dömd att lefvande brännas; då han uppsteg på bålet ropade han: “0,
Solon, Solon!“ Cyrus, som hörde detta, ville veta hvad det betydde, då Kræsus
berättade, att Solon, på fråga hvilken som var den lyckligaste menniska, bland
annat svarat: “Ingen bör prisas lycklig före sin död“. Segraren gaf honom då
hans frihet och upptog honom bland sina vänner. Slutligen vände Cyrus sina
eröfringståg norrut samt stupade i ett slag mot de vid Svarta hafvet boende
Massageterna, anförda af drottning Tovigris; det säges att hon då låtit afhugga
hans liuJvud och kasta det i en med biod fyld lädersäck, under yttrande: “mätta
dig nu med det, hvarefter du alltid törstat". Xenophon deremot säger, att
Cyrus, eller som han i bibeln kallas Kores, dog på sin sotsäng, 530 f. Kr.
Han begrafdes i Pasargada och på lians graf sattes denna inskrift: “0 menniska,
jag är Cyrus, som vann väldet åt Perserna och herskade öfver Asien: stör mig
icke i denna graf!“ Cyrus efterträddes af sin son Kambyses, som fortsatte faderns
eröfringar och intog Egypten, men misslyckades i sina tåg mot Etiopien och
Kartago. Han skildras som en grym tyrann, som dock var sträng nitälskare af
rättvisa; af en orättfärdig domare lät han en gång lefvande afflå huden och
uppspika den på domarestolen, samt tillsade sonen, hvilken erhöll sysslan, att alltid
påminna sig, på hvilken stol han satt, då han dömde. Kambyses hade en bror,
Smerdes, den han låtit döda, på det ingen måtte täfla med honom om väldet; då
Kambyses uppehöll sig i Egypten, tillstäldes af Magerna eller prestkasten i Medien
en sammangaddning, hvars ändamål var att åter upprätta det Mediska väldet; de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
