Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 dagar; derefter sattes staden i brand och jemnades med jorden. Af dess 700,000
invånare blefvo blott 50,000 vid lif. Då Scipio, som blifvit kallad Africanus
den yngre, såg den herrliga staden i brand, utbrast han i tårar, anande att samma
öde en gång äfveu kunde drabba Rom. Denna Kartagos slutliga undergång
skedde 146 f. Kr., 118 år efter första Puniska krigets början. Ett nytt Kartago
blef väl en tid derefter uppbygdt, men uppnådde aldrig det förras glans, utan
blef blott en lydstad under Rom.
Under och mellan de Puniska krigen låg Rom äfven i fejd med andra folkslag och skydde
inga medel att vinna sinn afsigter; jemte tapperhet begagnades ofta list, svek och trolöshet,
hvarom dess historia framställef många mörka drag. De Galliska folkslag, som bodde emellan
Po och Alperna, uuderknfvades efter ett sexårigt blodigt krig, 226—220 f. Kr. Makedonien
angreps 200 f. Kr., och med löfte att återställa Greklands gamla frihet fingo Romarne hjelp af
Grekerna till detta rikes kufvande; när detta var verkstäldt bevisade Romarne sin ordhållighet ,
och tacksamhet på det sätt, att hela Grekland förvandlades till en Romersk provins, under
namnet Achaiii, summa år som Kartago förstördes, 146 f. Kr. Uti Spanien framforo Romarne
med sin vanliga grymhet och trolöshet, nedhöggo obeväpnade meuniskor till tusental och retade
folket till ett förtvitladt försvar. En herde, Viriathus, som hlef Lusitsniernas anförare, tillfogade
Romarne det ena nederlaget efter det andra, men blef slutligen mördad i sitt tält af en köpt
lönmördare. Staden Namantia hade blott 3,000 vapenföra män, men dessa vnnno flera segrar
och instängde en här af 20,000 man, anförd af Gracchus; denne lofvnde dem att få behålla sin
sjellständighet och hlef ädelmodigt frigifven; men senaten ogillade den af Gracchus afslntna
freden och ditsände Kartagos besegrare Scipio med en öfverlägsen krigshär, som hårdt inspärrade
staden. Då Numantierna icke längre kunde uthärda, tände de eld på staden och uppbrände äfven
sig sjelfva med allt hvad de egde, så att eröfrnrne vunno blott en askhög. Detta skedde 133
f. Kr., och derefter blef större delen af Spanien en Romersk provins. Då andra Puniska kriget
var slut, sökte Hannibal ordna det försvagade Kartugo, men fruktade att af sina ovänner blifva
förrådd åt Romarne, hvarför han begaf sig till Syrien, der Antiochus den store då regerade.
Denne började krig mot Romarne, men följde icke Haunibals råd att landsätta sin här i Italien,
utan höll sig på Asiens kust och i Grekland; följden blef att han förlorade hela Mindre Asien
samt måste afstå från ett tillamnadt försök att nnderkufva Egypten. Syrien blef sedan en lång
tid ett rof för stridigheter mellan kronpretendenter, till dess hela landet, jemte Armenien och
Palestina, intogs af Romarne, 64 f. Kr.
Då Hannibajs råd af den okloke Antiochns förkastades, vände sig denne store men nn
landsflyktige fältherre till en annan konnng, Prusias. i Pontus i Mindre Asien; Romarne, som
fruktade Hannibal, begärde hans ntlemnande, då han intog förgift, 183 f. Kr.; samma år dog
äfven hans besegrare, Scipio Africanus. Antiochus var väl kraftfall, men tillika vällustig och
grym-, af begär alt plundra templens skatter hadc han fallit på den dårskapen att vilja tvinga
alla folkslag i sitt rike att tillbedja Greklands gudar. Då han af Romarne tvingades att afstå
från sina äregiriga planer, släckte han sin harm på Judarna, af hvilka han på det grymmaste
lät mörda en stor del, som icke ville afstå från sin religion; han plundrade Jernsalem och
vanhelgade dess tempel. Då reste sig Judarna under anförande af Makkabeerna och befriade landet.
Antiochus, som emellertid dragit åt Persien, lockad af Magernas rika tempelskatter, återvände
no, i den mening att utrota hela nationen, men hann aldrig tillbaka, utan dog under vägen af
«n ryslig sjukdom, 164 f. Kr.
Romerska väldet, oberäknadt Italien, utgjordes nu af Spanien, Sicilien,
Sardinien, Korsika, Makedonien ocb Grekland i Europa, hela Mindre Asien och
Syrien, samt Kartagos område i Afrika. Hvar och en af dessa s. k. provinser
styrdes af en embetsman kallad Prokonsul, som årligen ombyttes och innehade
både den civila ocb militära makten. Under tiden bade äfven inom sjelfva Rom
åtskilliga förändringar försiggått: sedan plebejerna vunnit lika rätt till styrelsen
som patricierna, bade den forna skilnaden emellan dessa bägge stånd i det
närmaste försvunnit; men ett tredje stånd uppkom af några rika plebejer, bvilkas
förfäder beklädt någon af statens bögsta värdigheter. Dessa kallade sig Nobiles,
förnäma, adel, ocb utbildade sig till ett slags regerande familjer, ur hvars klass
konsuler och senatorer vanligen togos. Denna adelsklass bemäktigade sig största
delen af de ofantliga rikedomar, som krigen inbragte, ocb slog äfven under sig
alla de landtegendomar, som vunnits från de kufvade folken inom Italien. Dessa
jordbruk sköttes med slafvar, ocb den talrikaste delen af folket försiuäktade i
fattigdom ocb elände. Då uppträdde två bröder, Tiberius ocb Cajut Gracchus,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
