Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gunst. Han var tillika så ärelysten, att då han en gång på alperna passerade
förbi en usel by yttrade lian, att han hellre ville vara den förste der, än den
andre i Eom. Efter ett lyckligt fälttåg till Spanien blef han, 59 f. Kr., vald
till konsul, men då han fann att Pompejus skulle göra honom första platsen
stridig beslöt han att begagna denne för sina egna afsigter, samt öfverenskom
med honom och Crassus att dela regeringen sig emellan, och sålunda uppstod det
andra Triumviratet, som utgjordes af Cæsar, Pompejus och Crassus.
Cæsar valde till sin verkningskrets Gallien, hvars alla folkslag han besegrade, och dämpade
alla de uppror, hvarigenom de öfvervunne ville afskudda sig Romerska oket; men han införde
derefter så visa inrättningar, att han vann hela deras förtroende. Han öfvergick äfven till
Bri-tannien och intog detta land. jemte en stor del af Germanien. Pompejus hade på sin lott fått
Spanien och Afrikanska provinserna, samt Crassus Syrien. Denne senare hade fått tredje rummet
i Triumviratet för sina oerhörda rikedomar, genom hvilka han utöfvade stort inflytande på den
skuldsatta och penningebehöfvande ’delen af adeln; men han ville äfven i krigsära täfla med de
båda andra Triumvirema, och företog från sin provins Syrien ett tåg mot Partherna, men blef
slagen och stupade dervid sjelf, 53 f. Kr. Pompejus, afundsam öfver Cæsars bedrifter, lät genom
andra uppreta senaten till att fråntaga Cæsar hans provins, befalla honom afskeda alla sina
krigare och nedlägga sin konsulsvärdighet. Cæsar, som visste att senaten icke hade tillräckligt
många krigare för alt gifva styrka åt sådana hotelser, hvaremot hans egna bepröfvade och
krigsvana trupper voro honom oinskränkt tillgifua, mottog med lugn detta senatens öfverilade beslnt ocb
utbrast: »Gudarne vilja det, mina fiender fordra det, tärningen är kastad!» Med dessa ord satte
han sig i rörelse inåt Italien, der han intog den ena staden efter den andra. Pompejus blef
häröfver bestört, och ehuru han lofvat försvara republiken och sagt, att han blott behöfde stampa
på marken för att få en hel krigshär, måste han likväl fly, då Cæsar nalkades och intog Rom.
Efter Italiens eröfring drog han till Spanien, besegrade dervarande Pompejus tillgifna trupper,
och vände sig sedan mot Pompejus sjelf, som under tiden i Grekland samlat en ansenlig här.
Oaktadt Pompejus hadc mer än dubbelt så många krigare som Cæsar, och fastän han använde
en gammal fältherres hela erfarenhet och klokhet, segrade likväl Cæsar i ett afgörande slag den
20 Juli 48 f, Kr., hvarmed hela Romerska statens öde var afgjordt. Så snart Cæ3ar såg att
segern var vunnen, gaf han genast order att skona medborgarne. Pompejus flydde på ett skepp
till Egypten, men blef vid landstigningen mördad, den 29 Sept. s. å. Då Cæsar blef underrättad
om hans död, fälde han tårar och benådade alla hans anhängare. En tvist om Egyptiska
tronföljden afgjordes af Cæsar så, att han der satte prinsessan Kleopatra till regentinna, hvaraf ett
krig uppstod, der Cæsar dock segrade. Mithridates’ son Pharnaces hade samlat en här, hvarmed
han ville återtaga sitt fädernerike Pontus, men Cæsar, som drog dit, afgjorde detta så hastigt,
att han derom skref till Rom endast; »jag kom, jag såg, jag segrade» (veni, vidi, vici). I
December 47 f. Kr. återkom han till Rom. Motpartiet hade under tiden samlat nya krafter i
Afrika; Cæsar drog ditöfver och besegrade delta, jemte dess bundsforvandt, den Numidiska
konungen Juha, i ett afgörande slag, 46 f. Kr. En af de republikanska befälhafvarnc, Cato den
yngre, dödade sig sjelf, emedan han ej ville öfverlefva Roms frihet. Vid underrättelsen härom
ntropade Cæsar: »Jag afundas dig, Cato, din död, eftersom du icke unnade mig att skänka dig
friheten och lifvet.» Derefter uppstod ett farligt uppror i Spanien, för hvilket två af Pompeji
söner stodo i spetsen. Cæsar skyndade dit och ett förfärligt slag nppstod vid Munda (nu Monda
i Granada). Cæsnrs krigare ville fly, då han frågade dem om de ej blygdes att öfverlemna sin
fältherre i ett por barns händer; när detta ej hjelpte, förklarade han, att denna dag skulle bli
den sista i hans lif, och störtade mot fienden. Nn vände trupperna om och seger vans efter ett
förfärligt blodbad, i hvilket en af Pompeji söner stnpade. »Förr slogs jag för segern, men i
dag för mitt lif,» yttrade Cæsar efter detta sitt sista fältslag.
Nu var fred i hela Romerska väldet och högsta makten, såsom af ingen bestridd, ensamt
tillhörig Cæsar. Han utnämndes till Diktator (oinskränkt herskare) för lifstiden och utmärkte
sin regering genom milda, kloka och nyttiga åtgärder. Alla hans motståndare fingo fullkomlig
tillgift för hvad de gjort, flera nyttiga lagar stiftades, vetenskaperna gynnades, kalendern
förbättrades och alla förtjenstfulla män befordrades. Emellertid uppstod bos honom den fåfängan
att vilja kallas konung, hvilken titel var de republikanske Romarne förhatlig, hvarför 63 ansedda
Romerska ädlingar förenade sig att rödja honom nr vägen; i spetsen för dem stodo Brutus och
Cassius, bägge Cæsars gunstlingar. Sammansvärjningen upptäcktes af flere, och Cæsar blef varnad,
men gick dock upp i senaten, der han i sjelfva sessionsrummet öfverfölls från alla sidor. I början
försvarade han sig oförskräckt, men då han fick se den af honom så högt älskade Brutns,
ntropade han: »Äfven du, min Brutus!» svepte sig i sin mantel och nedsjönk liflös, träffad af 23
dolkstyng, den 15 Mars 44 f. Kr.
Senaten gynnade väl Cæsars mördare, Brutus fick Makedonien och Cassius
Syrien såsom provinser, men republiken blef likväl ej återstäld. Cæsars fältherre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
