Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nya hufvudstad, som efter honom fick namnet Konstantinopel. Constantinus, som
fått tillnamnet Den Store, afled 337. Hans tre söner delade derefter riket emellan
sig, och nu började åter de borgerliga oroligheterna, till dess alla tre voro döda
och deras syskonbarn Julianus 361 blef ensam herskare. Ehuru uppfödd i
kristna religionen, hade han dock fattat en svärmisk tillgifvenhet för de gamle
gudarna, hvilkas dyrkan han sökte åter upprätta. Han föll i strid mot Perserna
363, och med honom dog den siste Romaren, d. v. s. den siste upprätthållaren af
den forna religionen och de forna lagarna. Jovianus återgaf väl de kristna
deras af Julianus inskränkta rättigheter, men kunde ej bibehålla folkets kärlek;
dog 354. Valmtinianus var en tapper krigare och försvarade manligt rikets
gränser samt stiftade menniskoälskande lagar, bland hvilka var förbudet mot att
utsätta små barn och anordningar för deras underhåll. Han dog af blodstörtning
375. Valens, hans broder och medregent i rikets östra del, blef öfvervunnen i
ett fältslag mot Yestgoterna och i en koja af dem innebränd 378. Yalentinianus
efterlemnade två unga söner, som ärfde riket, men antogo till medregent
Theo-dosius, bördig från Spanien. Han var en kraftfull man, som tuktade de
påträngande folkslagen och gjorde Göterna till Romerska rikets vasaller; han blef ensam
regent 394, men dog följande året, sedan han genom testamente förordnat, att
riket skulle delas mellan hans tvänne söner, Arcadius och Honor tus.
Såsom af det föregåeDde synes, var det Romerska riket, nnder sina många svaga och
last-fulla regenter, oupphörligeu hotadt af främmande folkslag; väl sammanhölls det af då och då
uppträdande kraftfulle kejsare, meu dess inre murknade alltmera och hotade med att sönderfalla.
Romerska folket försjönk i veklighet, och till landets försvar började värfvas både härar och
anförare ur främmande kraftfullare folk, och slutligen var nästan hvarje utmärkt man, som fans
i Rom, af utländsk ätt, hvarförutan hela stammar blifvit uti gränsländerna inrymde, mot vilkor
att skydda riket mot andra påträngande folk. Den borgerliga styrelsen hade urartat till den
rysligaste despotism, all makt låg i händerna på embetsmän, hvilka berodde af den såsom ofelbar
ansedde kejsarens gunst, och folket led det hårdaste förtryck. Kristendomens allmänna antagande
mildrade väl eländet i det fall, att en del grymheter försvunno eller minskades, t. ex. utkastande
af späda barn, de oupphörliga dödsstraffen m. m., men den murkna Romerska statsbyggnadens
fall kunde det ej hindra. Hittills hade rikets tiender bestått af Germaniska stammar, såsom
Markomanner, Svever, Öst- och Vestgoter, Aluner, Vandaler, Allemanner, Heruler m. 11.; genom
hvälfningar inom Asien inträffade nu de starka rörelser, som blifvit kände under namn af Stora
Folkvandringarna. Massor uf nya krigiska folkstammar inträngde i Europa, förut inAyttade
kuf-vades eller trängdes mera åt vester; bostäder intogos och lemnades, folkslag segrade och
öf-vervunnos. De Germaniska folken hade i ull mänhet rena seder, förde ett enkelt lefnadssätt,
hade en religion som underhöll deras krigiska lynne och kärlek för friheten. De invandrande
Asiaterna deremot voro mestadels vilda och barbariska nomader, och bland dem utmärkte sig
isynnerhet Hunnerna, hvilka funno sin största lust i att plundra och förstöra, hvarför de också
voro högst fruktansvärda för de orter, genom hvilka de framtågade. Kejsar Theodosius, som
insåg omöjligheten för en regent, äfven deu kraftigaste, att i sådana omständigheter sammanhålla
det hela, trodde detta lättare kunna ske genom att två styrde hvar sin del, oberoende af
hvarandra men likväl förbundne till gemensamma fördelar.
Det kolossala Romerska väldet delades således nu, år 395, för att aldrig
mera återförenas. Häråt’ uppstodo två kejsardömen, kallade Vestra och Östra.
Vestra Kejsardömet utgjordes af Italien, Gallien, Spanien, Britannien, en del af
Germanien, Dalmatien, nuvarande Ungarn, Medelhafsöarna samt Romerska området
på Afrikanska kusten; hufvudstaden var Rom. Östra Kejsardömet innefattade
Grekland, nuvarande Europeiska Turkiet, Asiatiska besittningarna och Egypten;
hufvudstad Konstantinopel.
Vestra Romerska Kejsardömet. Detta tillföll Honorms; han var endast
11 år gammal då fadren dog; han fick till förmyndare en höfding af Vandalisk
stam vid namn Stilicho, utmärkt både såsom statsman och krigare. Denne
uppehöll rikets anseende och tillbakahöll påträngande fiender, men blef till belöning
derför af den svage och misstänksamme Honorius dömd till döden och afrättad
408. Genast inbröto Yestgoterna, anförde af Alarik, i Italien; Rom blef af
honom plundradt 410. Honorius, oskicklig som regent, hade flyttat hofvet till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
