Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Tyske kejsaren Konrad III och Franske konungen Ludvig VII att 1147 med
sina krigare aftåga till Palestina. Yägen togs genom Konstantinopel, men genom
grekernas trolöshet förgicks största delen af hären, dels af brist på lifsmedel,
dels för turkarnas svärd. De som ändtligen hunnit fram kunde föga uträtta; en
belägring af Damaskus misslyckades genom de österländska kristnas förräderi,
och högst missnöjda med den olyckliga utgången begåfvo sig de bägge monarkerna
tillbaka, lemnande riket ännu svagare än förut.
I Egypten hade under tiden Fatimidernas kalifer förlorat allt anseende, och
Zenghis son Nureddin. död 1174, underkufvade detta land 1167 genom sina
härförare Schirkuh och Saladin. Den senare gjorde sig derefter oberoende i Egypten,
utträngde efter hand Nureddins afkomlingar i Syrien och Mesopotamien samt
stiftade sålunda ett rike, som nästan inneslöt de kristnas lilla område i Palestina.
Jerusalems siste konung, Guida af Lusigmn, hade utverkat sig ett stillestånd af
den mäktige Saladin, men detta stördes af en fransk riddare Reginald af Chatillon.
Af roflystnad öfverföll denne Saladins moder under en resa, dödade hennes
följeslagare och borttog hennes skatter. Då den af Saladin fordrade upprättelsen
vägrades, utbröt kriget. I ett slag vid Tiberias förstördes helt och hållet de
kristnas här, och konungen sjelf blef fången; flera städer vid kusten intogos,
jemte hela det inre landet, och Jerusalem måste äfven, efter fjorton dagars
belägring, gifva sig, år 1187. Saladin var nog ädelmodig att skona invåname, som
fingo aftåga, de fattiga och sjuka erhöllo äfven understöd, hvarjemte de kristna
beviljades rättighet att mot en viss afgift få besöka den heliga grafven.
Tredje Korståget. Underrättelsen om Jerusalems förlust verkade såsom ett åskslag på
hela Enropa, och p&fven Urban /// skall dervid dött af förskräckelse. Hela vesterlandet
upplågade af harm och begär att återtaga de heliga orterna, och en ny skatt, kallad Saladins tionde,
påbjöds till befordrande af ett nytt korståg. Europas trenne mäktigaste regenter, Tyske kejsaren
Fredrik I samt konungarna Richard Lejonhjerta i England och Filip August i Frankrike togo
korset. Kejsar Fredrik, med 30,000 utvalde män, af hvilka ingen fick hafva med sig mindre än
3 marker silfver, tog landvägeu. Genom traktater hade han betingat sig fritt tåg genom Ungarn.
Grekiska kejsardömet och sultanatet Ikoninm; men grekerna visade nu åter sin trolöshet,
tillstängde städernas portar och sökte göra korsfararne all möjlig skada, så att Fredrik måste genom
härjningar tvinga dem att fullgöra sina löften. Den äfven trolöse sultanens hufvudstad Ikonium
intogs och dervid vauns ofantligt byte. Då tåget fortsattes och skulle gå öfver floden Saleph,
passerade hären öfver en brygga, men kejsaren ville till häst simma öfver floden, hvarvid han
drunknade, år 1190. Anförarens död försatte tyskarna i den högsta bestörtning; många
återvände genast hem; endast 6,000 blefvo qvar under kejsarens son, hertig Fredrik af Schwaben,
som då bland dem stiftade den sedan så namnkunniga Tyska Orden, hufvudsakligast efter samma
grunder som de förut varande Johanniter-orden och Tempelherrarne. De hunno väl Palestina,
men sjukdomar bortryckte här både anföraren och största delen af hären. Konungarna af
Frankrike och England valde deremot sjövägen, inskeppade sig 1190 i Italien, öfvervintrade i Sicilien
och kommo följande året till Palestina; under resan intog Richard Cypern, som han skänkte åt
Jerusalems fördrifne konung. Uti detta tåg befunno sig mellan 20 och 30 regerande furstar och
grefvar med sina vasaller, så att hären skall hafva utgjort öfver 100,000 man. Ptoleraais
belägrades och intogs, men derpå utbröto redan förnt uppkomna misshälligheter mellan de båda
konungarna; under förebärande af dålig helsa återvände Filip August till Frankrike och
qvar-lemnade 10,000 man till Richards biträde, med löfte att icke ofreda Richards länder under hans
frånvaro. Det öfvermod, hvarmed Richard behandlade korsfarare af andra nationer, väckte
allmänt missnöje, hvilket, i förening med den gamla oenigbetea mellan fransmän och engelsmän,
förlamade alla gemensamma företag. Hären hade redau kommit i sigte af Jerusalem, då
an-förarne beslöto att vända om. På en höjd, der man kunde öfverse staden, betäckte Richard sitt
ansigte och förklarade, att den, som icke fick befria den heliga grnfven, vore icke värd att se
densamma. Så slntade det tredje korståget, utan något resultat för hufvudfrågan, och detta blef
det sista korståg, deruti flera folk förenade sig. Innan konung Richard 1192 lemnade landet
afslöt han med Saladin ett stillestånd på 3 år, 3 månader, 3 dagar och 3 timmar, under hvilken
tid de eröfrade platserna skulle förblifva i de kristnas våld, samt fritt tillträde till Jerusalem
vara dem försäkradt.
Sä länge korsfärderna fortforo, voro de italienska sjöstäderna ganska villiga att med sina
flottor öfverföra pilgrimer till Asien, emedan de dervid hade stora fördelar; då deras skepp
återvände, lastades de med jord, hvilken sedan begärligt köptes af en mängd menniskor, som önskade
få begrafvas i det Heliga Landets jord. — Bland de många personer, som under dessa färder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
