Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
trolöst af kurfursten, som dertill öfvertalades af kejsaren, när svenska och franska
härarne skilts från hvarandra, och Wrangel kom i icke liten fara, ensam anfallen
af Baierns och kejsarens förenade skaror; då återvände fransmännen, de kejserliga
blefvo den 7 Maj 1648 slagna och Baiern fick dyrt plikta för sin regents affall.
Wrangel drog sedan till Schwaben, der han möttes af den tidning, att lians
under-befalhafvare Kön ig smark genom öfverrumpling intagit en del af staden Prag. Här
hade 30-åriga kriget börjat och här slutade det, ty innan svenskarne hunnit
fullborda stadens eröfring, ankom underrättelse, att fred blifvit afslutad den 24 Okt. 1648.
Allt sedau 1635 hade fråga varit om en fredskongress, men först 1641 sammanträdde en
sådan i Hamburg; här beslöts dock ingenting annat, än att öfverläggningarne skalle ske uti
West-falen, med sveuskarne i Osnabriick och med fransmännen i Miinster. Dit samlades sändebuden
1643; när fransmännen lidit ett nederlag och svenskarne måst afgå till Danmark, ville kejsaren
ej veta af något fredsforslag, men när fransmännen åter segrade och svenskarna kommit tillbaka,
höijade ånyo öfverläggningarna, ehuru nästan hvarje punkt måste aftvingas de kejserliga genom
en seger på slagfältet. Först då Baiern blifvit ödelagdt och Prag var nära att intagas,
undertecknade den förskräckte kejsaren freden. Dess hufvndsakligaste bestämmelser voro: allmän
religionsfred för alla bekänuare, så att ingen fick hindras eller oroas i sin andakt och gudstjenst;
tvister mellan katoliker och protestanter skulle afgöras vid rikskammarrätten, med lika många
hisittare af hvardera bekännelsen. Sverige fick Vor-Pommern med Stettin, Bremen och Verden,
Wismar och fem millioner riksdaler i silfver; Frankrike erhöll Elsass; de tyska furstar, som lidit
största förlusten under det härjande kriget, fingo ersättning genom nya besittningar. Derjemte
erhöllo de tyska furstarne suveränitetsrätt öfver hvar sina länder, så att invånarne ej mera kunde
vädja till kejsaren, hvilken blef regent endast i Österrike med dertill hörande landskap. Med
denna s. k. Westfaliska freden samt engelske konungen Karl I:s kort derpå inträffade död
upphörde de religionskrig, som i nära halftannat sekel rasat i de flesta Europas länder. Emellertid
var nn Tyskland förfärligt tilltygadt; stora förut blomstrande landsträckor voro ödelagda; askhögar
och förbrända murar utvisade ställen, der städer, köpingar och byar stått, och der husen stodo
qvar, voro de mest folktomma. Vid pass två tredjedelar af landets folkmängd hade under
trettioåriga kriget omkommit genom svärd, huuger, pest och eldsvådor.
Tyskland var nu styckadt i små af hvarandra oberoende stater, öfver hvilka
endast till namnet stod ett kraftlöst öfverhufvud med den gamla vördnadsbjudande
titeln kejsare. Ferdinand III dog 1657 och efterträddes af sin son Leopold J,
hvilkon sammankallade alla furstar med deras ständer till en gemensam riksdag,
hvarvid 1670 beslöts, bland annat, att denna riksdag skulle bli beständig. Också
fortfor den ända till 1806, men till föga nytta för Tysklands makt och anseende,
emedan krig så väl mellan de inrikes furstarna som mot utländska furstar
fortforo att sönderslita landet, Leopold låg i nästan oupphörliga krig mot fransmännen,
som härjade södra Tyskland, hvarjemte han äfven måste försvara sig mot
turkarnas anfall i Ungarn. Han dog 1705 och efterträddes af sin son Joseph I.
som genom krigslycka någorlunda återstälde det kejserliga anseendet; då han dog
1711, fick hans bror Karl VI kejsarekronan. Han afslöt fred med Frankrike
1714 och hans fältherre, prins Eugen, uppehöll hans makt. Han hade ingen
son, hvarför han sökte och erhöll rättighet för sin dotter Maria Theresia att
efterträda honom i regeringen. Detta kraftfulla fruntimmer, sjelfherskarinna
1740—1765, biträdd af de förträffliga ministrame furstarne Kaunitz och
Lichtenstein samt faltherrarne Laudon och Daun, ej allenast skyddade sina länder mot
yttre våld, utan åstadkom äfven i det inre vigtiga förbättringar; hennes enda
fel var en öfverdrifven fromhet, i följd hvaraf hon gynnade det katolska
prester-skapet och det förtryck detta utöfvade öfver andra religionsbekännare. Hennes
gemål var Frans Stephan, storhertig af Toskana. Hon efterträddes af sin äldste
son, Josef II, 1765—1790. Denne ädle och verksamme furste var uppfostrad
i nyare tidens statsvishet, och under hans regering fick hela monarkien en
förändrad ställning; han införde religionsfriheten, indrog en mängd öfverflödiga kloster,
upphäfde lifegenskapen, försökte rädda den undertryckte landtmannen från adelns,
förtryck och införa ett billigare beskattningssystem, inskränkte påfliga inflytandet
i sina stater, stiftade on mängd nya läroverk för allmän upplysning, hushållade
noggrannt med statens medel och befordrade blott efter förtjenst, utan afseende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
