Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
zinsky, 1704 upphöjd’ på tronen, den August dock återtog, sedan Karl XII
förlorat. slaget vid Pultava. August dog 1733 och blef efter nya oroligheter
efterträdd af sin son August III; efter hans död 1763 lyckades det ryska kejsarinnan
Katarina II att få en sin gunstling, Stanislam Poniatovski, 1764 på Polens
tron och riket sålunda beroende af Ryssland. Detta i förening med den inom
landet sedan länge rådande söndringen föranledde de närmast liggande makterna
att emot all folkrätt tillegna sig Polens besittningar, och första delningen skedde
år 1772, dervid Maria Theresia fick Galicien och Lodomerien, Fredrik den Store
Polska Preussen och Katarina länderna mellan Diina och Dniepr. Polaekarna
började ändtligen inse vådan af sin förnedrande oenighet och vid en riksdag
1790 beslöts en ändamålsenligare konstitution; men nu var det för sent; polska
härarna under prins Poniatowski och den tappre och ädle Ilosciuszko blefvo slagna,
och genom en ny delning den 13 Juli och 25 Sept. 1793 förlorade Polen hälften
af det återstående område, det öfriga blef en vasallstat under Ryssland.
Derefter reste sig polaekarna allmänt, och med det mod förtviflan ingifver hade de
nästan lyckats tillkämpa sig friheten, då anföraren Kosciuszko efter en häftig
drabbning blef fången; nu följde det ena nederlaget på det andra, och den 3
Januari 1795 verkstäldes landets tredje och sista delning mellan Österrike,
Preussen och Ryssland, hvarmed det en tid så mäktiga och vidsträckta
konungariket Polen upphörde att vara stat.
Turkiet. Sedan Osmanerna eller, som de sedan kallats, Turkarna genom
intagande af Konstantinopel tillintetgjort grekiska kejsardömet och fått fast fot
i Europa, inkräktade de snart hela Grekland samt öfriga länder vid Donau, som
sedan lydt under detta rike, och blefvo besvärliga grannar för Österrike och
Ryssland samt hotade äfven Italien. Mobammed II dog 1481. Hans son Bajazet
il, 1481—1512, var fredlig och lemnade de kristna i .ro. Hans. son Selim I,
1512—1519, inkräktade Egypten 1516, äfvensom Syrien; Mekka underkastade
sig hans välde och Arabien åtlydde hans befallningar, hvarjemte gränserna
utvidgades mot Persien. Han skapade en flotta, som under ett halft sekel gjorde
turkiska sjömakten till den mest fruktansvärda i Europa. Hans son Soliman II,
1519—1566, intog Rhodos, slog Perserna, inkräktade Bagdad, Georgien, Krim
och Venedigs sista besittningar på Mor^a, samt oroade kusterna af Italien och
Spanien. Ungarn öfversvämmades och hela Tyskland hotades, men belägringen
af Wien 1529 blef tillbakaslagen och vidare eröfringsplaner åt detta håll
strandade mot kejsar Karl Y:s statsklokhet, Venetianarnes och Genuesarnas segrar till
sjös samt ön Maltas försvar af Johanniter-riddafne. Soliman intog Afrikanska
kustlandet vid Medelhafvet och grundläde der de stater, som genom sina
sjö-röfverier intill senare tider oroat detta haf.
Soliman hade sinne för konster och vetenskaper samt hyste fördragsamhet med andra
religions-bekännare; då han uppmanades att ntrota kristna och jndar, frågade han, om icke en trädgårds
skönhet jnst bestode i mängden och olikheten af dess blommor. Sin tiende Karl V:s död lät
han fira med en högtidlig sorgfest. För sitt rike stiftade han Ilera nyttiga lagar och gaf de
äldre mera bestämdhet. Han förmådde dock icke bättra de grnndfel, som lågo i turkiska statens
författning och religion, hvilka redan nnder hans tid började inom riket bilda en inre svaghet
och sedermera förorsakade en total förslappning. Dessa fel voro hnfvndsakligast ett gränslöst
förakt och hat mot alla, som icke bekände Mohammeds religion; en stolt liknöjdhet för all
tillväxt i konster, vetenskaper och bildning, samt den tygellösaste despotism, ntöfvad så väl af
under-befälhafvare och paschor öfver deras underlydande, som af sultanen öfver alla sina undersåter.
Osmans sonson Mnrad I, 1360—1389, hade bildat en här af unga gossar, utvalda från af honom
inkräktade länder och uppfostrade i islamismen; dessa, som då utgjorde 12,000, blefvo invigda
af en såsom helig ansedd dervisch och kallade Jeni-Scheri (nya krigare), hvaraf de fingo benämningen
Janitsjarer. Denna milis ökades sedan till en fruktansvärd här, som hufvudsakligast bidrog till
sultanernas segrar, men blef sedermera vådlig för sultanerna sjelfva, då de, som råkade misshaga
janitsjarerna, blefvo af dem antingen afsatte eller mördade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
