Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I känslan af sin nya makt började nu nationalförsamlingen Frankrikes
omskap-ning; det hittills rådande länssystemet upphäfdes ocli menniskorätt bestämdes,
hvarigenom adeln och prestemas skattefrihet, provinsernas särskilda privilegier,
tionde och dagsverken, alla skräinrättningar, adelns uteslutande rätt till högre
embeten samt den andliga domstolen upphäfdes; klostren indrogos och de andliga
godsen förklarades för nationalegendom; alla munkordnar upphäfdes, presterskapet
skulle väljas af folket och lönas af staten; landsorternas parlament jemte städernas
magistratsembeten upplöstes och landet indelades i departement, i hvilka
municipal-styrelser insattes. I början vägrade konungen sin bekräftelse på
nationalforsamlingens beslut, och följden blef ett nytt upplopp den 5 Okt. 1789, värre än det
första, emedan häruti inblandades en mängd anhängare till hertigen af Orleans,
en vällusting, som hatade sin slägting konungen och sjelf troddes eftersträfva
kronan; bland hans anhängare fans ett parti uslingar, köpta att mörda hela den
kungliga familjen. Dessa inträngde om natten i slottets inre, drottningen flydde
med sina barn till konungens rum, hennes säng genomborrades och flera af
lif-gardet, som utgjorde hennes vakt, dödades. Emellertid hade konungen beviljat
nationalförsamlingens fordringar och äfven låtit lifgardet aflösas af det parisiska
nationalgardet; detta kom, anfördt af general La Fayette, och bortdref de orleanska
mördame, hvarefter den kungliga familjen visade sig för folket, då lugnet
åter-stäldes. Härefter biföll konungen utan inskränkning alla nationalförsamlingens
beslut och hofvet sökte tillvinna sig folkets gunst. Den 14 Juli 1790, årsdagen
af Bastiljens förstöring, firades en högtidlig förbundsfest, hvartill samlades ombud
från rikets alla provinser och krigsmaktens alla afdelningar. Både konungen,
nationalförsamlingen och folket svuro nu trohetsed åt den nya
samhällsförfattningen; men det häraf väckta hoppet om kommande gyllene tider försvann snart.
Bedan från revolutionens början hade fransmännen delat sig i två partier,
sedermera kallade Jakobiner och Girondister. Jakobinema fordrade fullständigt
upp-häfvande af både konungamakt och adel; Girondisterna deremot påyrkade endast
missbrukens upphäfvande och ett med folkets fördel mera öfverensstämmande
regeringssätt. Jakobinernas parti inom nationalförsamlingen genomdref der många
för konungen högst kränkande beslut, under det hans omgifning hos honom
underhöll vedervilja för sakernas nya ordning. Af harm öfver de beslut,
hvarigenom adelns företrädesrättigheter upphäfdes, lemnade större delen af adeln,
jemte det högre presterskapet, sitt fädernesland och samlade sig i Koblenz; denna
utflyttning började strax efter Bastiljens fäll och fortfor sedan oafbrutet, så alt
vid slutet af 1791 antalet af dylika emigranter skall hafva uppgått till öfver
60,000 man. Till dessa ämnade konungen fly ocli begaf sig med hela sin familj
hemligen frän Paris den 21 Juni 1791; men de blefvo på vägen igenkända och
af nationalgardet återförda till Paris. Vid sin flykt hade konungen c[varlemuat
en protest, hvari han förklarat ogiltiga de flesta bland nationalförsamlingens
åtgärder, dem han likväl förut fäststält. För denna orsaks skull blef han af folket
emottagen med tydliga tecken till missnöje, och Jakobinerna ville förklara honom
afsatt, men motpartiet segrade och konungen fick bibehålla sin värdighet. Den 3
Sept. 1791 förelädes honom den uppgjorda konstitutionen till stadfästelse, den han
också efter 12 dagars betänketid afgaf. Häruti var väl konungavärdigheten
bibehållen, jemte dess ärftlighet på raanslinien och hans persons oantastlighet,
men hans makt var mycket inskränkt och uti lagstiftningsfrågor egde han blott
ett uppskjutande veto, d. v. s. rättighet att två gånger vägra stadfästelse af ett
nationalförsamlingens beslut, men tredje gången blef ett sådant lug, äfven utan
kunglig stadfästelse. Innan nationalförsamlingen åtskildes, Okt. 1791, genomdrefs
af Jakobinerna det beslut, att den som en gång varit församlingens ledamot, icke
mer fick väljas till representant. Följden häraf blef, att i den snart derefter
sammanträdande nya församlingen, nu kallad Lagstiftande Församlingen, genom
de alltid verksamma Jakobinernas intriger endast invaldes sådana, som dels voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
