Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ifrån till Halland, så inåt landet till de landskap, som änuu bära -Götanamnet,
Vester- och Östergötland. Från Yestergötland utgingo Termerna till Termland.
Från Halland fortgick invandringen norrut längs kusten genom det nuvarande
Bohuslän till Horge, till livars vestliga kuster inflyttningar äfven möjligen skett
från Jylland.
En annan skara af Götarne gick från södra Östersjöstranden öfver Östersjön
till Bornholm, Gotland och Öland och derifrån till östra kusten af vårt land,
livar-ifrån ytterligare nybyggen möjligen dragit inåt landet. Äfven norr om de stora
skogarne Tiveden och Kolmorden till Mälarlandskapen trängde sig Götar och än
längre norrut till Dalarne samt slutligen till Helsingland och Medelpad. En
gren af dessa Götar torde hafva burit namnet Helsingar och gått så väl vesterut
öfver Jemtland inåt Horge som österut på andra sidan Bottnen eller Bottniska
viken till Österbotten.
Af fynden, som tillhöra detta folk, äro vapnen de talrikaste, hvaraf man kan
sluta till, att folket var krigiskt. Breda tveeggade, ej mycket spetsiga, eller
breda, korta cneggade svärd, kraftiga spjutspetsar, härdade yxor, lemningar af
sköldar, handtag och handbeslag till dem, livilka visa, att deras form varit rund,
sköldbucklor af jern och brons, livilka varit lastade utanpå skölden och tjenat
såsom skydd för handen, vidare sporrar af jern och brons, jernkjortlar eller
brynjor af konstrikt hopfogade jernringar — se der en kort förteckning på de
hufvudsakliga delame af livad som hörde till härbonaden. Ti må tillägga, att
jernets bearbetning öfver allt är förträfflig och att allt, svärdfästet, skidan, hvari
svärdet förvarades, geliänget, livarmed det uppbars, spjutskaftet, m. m. är på
det rikaste försedt med prydnader.
Götarne egde en egen skrift, det götiska runalfabetet, eller de s. k. äldre
runorna. Do förekomma på en del fornsaker från denna tid och pä flera runstenar,
af livilka tvänne träffas i sjelfva den yngre jernålderns hufvudbygd, i Upland.
Hågon egentlig historia för denna allägsna tid finnes icke, blott dunkla
sägner, livilka tyda på, att strider herskat mellan Götarne, och det efter dem
invandrande germanfolket. Detta senare synes först företagit enstaka infall och
derefter ett kraftigare framträngande, hvilket slutat med fullständig seger. Ett
anglosachsiskt qväde talar om en konung Beöwulf, en af Götarnes konungar i
Sverige, som åtcrvändt segrande ur många strider med sitt trollsmidda svärd,
hvilket hade ett ormprydt fäste af vridet guld och på klingan inristade gyllne
runor. Här lian slutligen stridt sin sista strid, föres han af sitt sörjande folk
till bålet och lägges i högen, som göres ansenlig för att kunna både när och
fjerran skönjas af dem, som fardas på hafvet. Här han lemnade at sin frände
halsringen, den guldsmyckade hjelmen, armringen och brynjan, yttrade han:
“du är den siste af Yegmundingars ätt; mine fränder alla har ödet bragt i döden,
de kraftiga hjeltar. Hu följer jag dem!“ — Det sväfvar öfver orden ett vemod,
liksom en aning, att götafolkets tid nalkades sitt slut.
Det nya folk, som invandrat och efterhand inträngde i Götarnes bygd, var
Sveafolket, som tillhör
Dell yngre jerilåltlern. Det folk, som förekommer under namnet Svear,
hade längre än Götarne bott qvar i östra Europa. Men vid den s. k. stora
folkvandringens början, sedan Hunnerne gått öfver Wolga, 375 efter Kr. och
tvungit Götarne att upplösa sitt stora rike och draga vesterut, hvarigenom alla
germanfolk i mellersta Europa kommo i rörelse, synas äfven Svearne-hafva
nödgats lemna sina bostäder. De drogo längs Wolga åt norr och kommo så till
kusterna af Finska viken, hvarifrån de öfvergingo till Sverige.
Här landstego de på kusterna äf det nuvarande Upland, sannolikt den
sydöstra kusten, som blef deras hufvudland och utgångspunkten för deras
utflyttningar åt vester, norr och söder. Ti sväfva väl ännu i okunnighet om huru det
tillgick med landets besittningstagande, men efter livad fynden utvisa, voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
