Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i Bin litania: »frfin nordmännens raseri bevare oss milde herre gnd». — Bevekelsegrunderna till
vikingalifvct lågo uti nordbons national-lynDe, som fann sin högsta ära i vägsamma äfventvr och
genom krigiska bragder vunnen ryktbarhet, hvartill kom böjelse för vällefnad, som af landets
egna tillgängar ej kunde tillfredsställas, och det föreföll beqvämare och ansägs hederligare, att
förvärfva sin utkomst med blod, än med svett. Det ärofulla i dylika företag låg så djupt
iu-rotadt i folkets begrepp, att en friboren mö ogerna gaf sin hand åt den, som icke utmärkt sig i
manlig idrott. Sjelfva öfverkonungarnn drogo ut i sådana färder, och hit kunna äfven räknas de
stora nationela företag, dd hela land underkufvades. Nästan hrarje besuteu man egde skepp,
livarmed han sommartiden drog ut i viking; många egde ingenting annat än sina drakar, hvarpå
de voro allrådandc, och sådana kallades Sjökonungar, hvilka berömde sig af att »aldrig tömma
hornet inom snlsdörr» eller »sofva under sotad ås»» utau alltid vistades på sina skepp; sannolikt
hade en stor del af dem ingen »sotad ås» att sofva inunder, och gjorde alltså en dygd af
nödvändigheten. Många funnos dock, som utan att idka jordbruk likväl egde boningsplatser, vanligen
anlagda på någon holme eller bergudde, der de hvilede öfver viu’.ern, och egaren till ett sådant
»vikingnbol» kallades Nätkonung. — Huru ohyggliga uppträden sagorna än framställa om
plundringar, mord och brand från vikingatiden, hade detta lif till sina följder ändock eu ljus sida:
genom nordmännens vilda kraft och förakt för faran upprycktes de sydligare laudens folk ur
sin vekliga liknöjdhet, på samma gång som deasns högre bildning och civilisation, till och med
sjelfva kristendomen, genom dem fann vägeu till våra stränder och fjell.
Af hvad ofvan iir sagd t må man likväl icke draga den slutsats, att alla i norden boende
menniskor voro slagskäm par och röfvare, d. v. s. vikingar; äfven fredliga värf idkades och njöto
anseende: jordbruk och boskapsskötsel började här ganska tidigt och utvecklades alltjemt. De
lägsta urbetena förrättades dock af trälar, hvilka utgjordes dels af krigsfångar, dels af sådaua,
som genom vanhedrande brott förlorat sitt anseende, ty hedern var från urminnes tider ett
huf-vuddrag i nordbons lynne. Trälarne voro här icke, såsom i andra land, ansedde såsom
tillhörige den gård, der de lefde, utan voro sina herrars egeudom, den han likt andra lösören kunde
auvunda efter godtlinnnnde. De fingo ingenting ega, utan hvad de möjligen kunde förvärfva var
husbondens tillhörighet; dock skulle de af honom få hvad de till sitt uppehälle behöfde. En
tral var hvarken fridhelgder eller manhélgder, d. v. s. stod icke under lagen, hade ingen af lagen
tillförsäkrad frid, men kunde icke heller af lagen tilltalas för sina gerniugar, utau om en sådan
föröfvade något brott skulle ansvaret drabba hans husbonde. Bara af träl och träliuna blef
träi, men var endera nf föräldrarna fri, så ansågs barnet friboret. En träl kunde bli fri,
an-, tingen genom köp eller som belöning för trohet eller någon utmärkt tjenst. En sådan förklarades
då på tinget för ättledd och kallades frälsgifven, fick medborgerliga rättigheter, men hade dock
mindre anseende än de ända från födelsen fria; en frigifvens barn voro högre ausedda, än deras
fader. — Hemlifvet var fullkomligt patriarkaliskt; så väl husbondfolk och barn, som alla friu
tjenare åto vid samma bord och sofvo i samma rum, den s. k. stugan. Gästfrihet var en bland
deras förnämsta dygder; hvem som kom till gäst. vare sig bekant eller främling, erhöll lugnad
och äfven torra kläder, om sådana behöfdes. En mörk skugga hvilar öfver deras annars sköna
hemlif, nämligen mannens rättighet att, om han så ville, förkasta och döda sina nyfödda barn
genom deras utsättande, hvarmed förstods, att barnet utlades i en vild skog, för att der förgås.
Blef ett barn af fadern erkändt, så »vattenöstes» det och fick namn, hvorefter dess utsättande
ansågs såsom mord. Vattenösningen var ett slags religiös handling, men bruket deraf är
påtagligen för gammalt, att kunna tilldelas någon härledning från det kristua dopet. I allmänhet var
qvinnan mindre ansedd uuder hedendomen, men alla sagor instämma deri, att hon här i norden
varit högt aktad, ehurn dotter ej hade rättighet till arf efter föräldrar och ingen, ej en gång
enkor, egde rätt att sjelf välja sig man, utan alla äktenskap uppgjordes af fadern eller annan
giftoman, ofta utan brudens vetskap; härvid bestämdes den hemgift, bruden skulle medföra, och
hela handlingen synes varit betraktad helt och hållet som en handelsaffär, hvaraf vi äuuu hafva
ordet bröllop, som är liktydigt med brudköp (brudkaup). Då bruden öfverlcmuades till
brudgummen var dermed sannolikt någon religiös ceremoni förenad, och tillfället firades med stora
gästabud. Vid hemfärden till sitt nya bo omgafs bruden af en skara beväpnade män,
brudgummens anhöriga, hvilka det tillhörde att skydda henne från någon försmådd friares eller rånsmans
försök att röfva den sköna, hvilket i dessa näfrättens tider var mycket vanligt; ett minne af
denna betäckning visar sig ännu uti landsorternas s. k. »brudstassar». Hemkommen fick bruden
först emottaga husets nycklar, såsom ett tecken till hennes husmoderliga värdighet.
Allmänna ärenden samt enskilda tvister afgjordes på öppet Ting, hvnrmed förstods fridlysta
platser, der friborua män samlades till öfverläggning. Ordföranden kallades Lagman, men egde
ingen rang framför de öfriga, utan var blott af allmäut förtroende tilldelad sin värdighet.
Lagmannen bade sin plats på en upprest hög sten, kring hvilken på lägre steuur sutto huns biträden
kallade Kömdemän, och deiutnnför stod den samlade menigheten, af hvilken hvar och en hade
öppen talan. Alla frågor nfdömdes nf lagmannen, till hvars dom de församlade yttrade 3i’!t bifall
genom slag på sköldarna, ty alla voro fullt beväpnade; tystnad uttryckte ogillaudc af domslutet,
hvilket måstc vara enligt gällande lagar, ty sådana omtalas af sagorna, så långt dessa gå tillbaka,
ehuru hvarje landskap hade sina, lika väl som sin lagman och sitt tingställe. Hvarje år, i
Februari månad, samlades folket från alla landskapen på ett ställe; detta kallndes Allthärjar-Thing,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
