Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gommar lade han tili i en vik i Norge vid ett torp, som hette Spångahed, der han skickade sina
gvenner i land att baka bröd för skeppens behof; dessa berättade vid sin återkomst, att de sett
en flicka af så underbar skönhet, att de blifvit förblandade och låtit brödet brännas. Ragnar lät
bjnda den okända till sig; hon kom, oeh efter erhållet löfte om säkerhet och fred gick hon
ombord. Han förklarade henne sin kärlek, den hon dock afslog, men lofvade samtveka framdeles,
om han ej dessförinnan ändrade sig. Ragnar afseglade. men återvände snart, och den okända,
som kallade sig Kråka, följde honom till hans land. der han tog henne till gemål och firade ett
lysande bröllop. Hon födde honom ilera söner, af hvilka den äldste hette Icar och kallades
Benlös, emedan han hade så mjuka och viga leder, att han ansågs icke hafva ben, utan endast brosk
i sin kropp, men var skön till utseendet och den visaste af dem alla; den andra i ordningen
hette Björn med tillnamnet Jernsida, deraf att han i striden ej brukade harnesk, men det oaktadt
aldrig blef sårad; den tredje kallades Hvitserk af en försilfrnd pansarskjorta, som han bar i
striden; den fjerde hette Ragnvald. Ragnar besökte en sommar Upsalakonungen Osten Beli, hvars
undersköna dotter Ingeborg hans män yttrade bättre passa till drottning än en torpargnbbes dotter.
Ragnar, som äfven fann Ingeborg utmärkt skön, lät öfvertnla sig att trolofvas med henne; men
då han kom hem, var detta redan bekant för hans gemål, hvilken, vänligt förebrående honom
denna otrohet, berättade sin verkliga historia. Hennes namn var icke Kråka utan Aslög, dotter
till Sigurd Fåfnesbane och sköldmön Brynhild. I)å hennes far och mor på våldsamt sätt blifvit
döda, hade hennes fosterfader, konung Heimer, lemnat sitt land oen med den uoga flickan gömd
i sin harpa företagit en vandring åt okända trakter och så kommit till Spångahed, der den gamle
torparen Åke och hans hustru Grima bodde. Grima, som märkt en gyllne armring under
främlingens kläder och en flik af gyllentyg framsticka ur harpan, öfvertalade Åke att mörda sin gäst,
under förhoppning att bekomma rika skatter. Då de efter mordet sönderslogo harpan och funno
flickan, blefvo de ängsliga och frågade hvad bon hette; men hon gjorde sig stum och uppvälte
hos dem i fattigdom såsom vallflicka, under namnet Kråka, till dess Ragnars män der funno
henne. Nu blef ej mera fråga om Ingeborg, utau Ragnar behöll Aslög, som födde honom ännu
en son, som kallades Sigurd efter morfadern och Ormöga af ett ringformigt födelsemärke kring
ena ögat. Osten Beli ansåg den uppslagna förlofningen med hans dotter som en skymf och han
yttrade sig med bitterhet om Ragnar, hvarför hans söner Erik och Agnar på Aslögs uppmaning
tågade med sina kämpar till Svitiod, der Östen Beli mötte dem med sin här. Agnar stopade i
slaget och Erik blef fången. Han blef då tillbjuden fred och frihet samt Ingeborg till äkta, men
svarade, att han ej för en broders blod ville köpa en flickas famntag, begärde säkerhet och frihet
för sina öfverblifna mäu, sjelf ville han följa sin broder i döden och blef på egen begäran kastad
på i jorden nedsatta spjut, der han sjungande gaf upp nndan. Då detta berättades för Aslög
fälde hon tårar; ingen hade hvarken förr eller seuare sett henne gråta.
Sigurd Fåfnesbane, som sagan gjort till Aslögs fader, lefde likväl långt före hennes tid.
Berättelsen oin honoin lyder sålunda: Son af en konung Sigmund i Frankland blef Sigurd upp-
fostrad hos konung Hjalprek, hvars son tog Sigurds moder till äkta. ’ En främling vid namn
Reginn, som blifvit af Hjalprek antagen till Sigurds lärare, berättade för denne senare att han
blifvit landsflyktig derigenom, att hans bror Fåfne mördat fadern och satt sig i besittning af alla
hans skatter; han uppmanade Sigurd att dräpa Fåfne, samt skänkte honom till den ändan det af
honom sjelf smidda ypperliga svärdet Gram. Sigurd valde ur Hjalpreks stall gångaren Grane
och for med Reginn till Gnitaheden, der Fåfne, förvandlad till en stor orm, rufvade öfver skatten.
Sigurd gräfde en grop i vägen, der Fåfne dagligen gick för att dricka, ocb då hnn nu skred
öfver gropen högg Sigurd honom med svärdet så att han dog. Reginn, som emellertid legat
gömd, kom nu fram, skar ut Fåfnes hjerta och satte det på ett stekspett, samt lade sig derefter
att sofva. Sigurd aktade på stekspettet; när han trodde bjertat vara stekt, tog han derpå, men
brände sig och stack fingret i munnen. Så snart Fåfnes hjertblod rörde hans tunga, förstod han
foglurs sång och hörde flera svaltfr <jvittra, att han borde akta sig för Reginn, som hade i sinnet
att svika sin hjelpare och hämnas sin broder, för att sjelf komma åt skatten. Då högg Sigurd
hufvudet af Reginn, nppsökte Fåfnes skatt, lastade den på sin häst och red derifrån. Derefter
kom han upp på ett berg, hvarifrån han såg cn borg omgifven af en flammande eld. Ilnn begaf
sig dit, red igenom elden och trädde in i salen, der han fann en man sofvande i full rustning.
Sigurd tog hjelmen fråu hans hufvud och fick då se att det rar en ifvinna. Derpå uppskar han
med svärdet hennes brynja och tog den af henfie, hvarvid hon vaknade och berättade att hon var
en sköldmö, som af Oden blifvit dömd ult sofva, till dess hon väcktes af cn man, som aldrig
var rädd för någonting, samt att hennes namn var Brynhild. De begåfvo sig sedan till kung
Heimer i Heimdalen, som var gift med Brynhilds syster, der Brynhild blef Sigurds maka och
födde honom en dotter, som kallades Aslög.
30. Östen Beli, som under Sigurd Eings tid varit underkonung i TJpsalu, blef
vid hans död sjelfständig regent. Han var vitter och hyllade skalder samt den
tidens lärde, men derjemte äfven lycklig i krig, livar ti 11 isynnerhet bidrog en ko
kallad Selelja, hvilken alltid åtföljde hären och, då ett slag begynte, rusade mot
fienden och uppstämde ett så förfärligt bölande, att deraf de fiendtliga krigarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
