Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bland Birger Jarls handlingar omtalas äfven följande: l)e stolta Folkungarue, som afundades
Birgers makt, drogo till Tyskland och värfvade der anhängare, med hvilka de försökte störta
Birger och inkräkta konungamakten. Birger drog med sina krigare emot dem, dä de bilda
härarna möttes på hvar sin sidu om en liten bäck vid Hervadsbro i Vestmanland, sommaren
1251. Birger sände då bud till de upproriska, med anbud af frid och förlikning. En biskop
Kol från Strengnäs skall härvid med de heligaste eder tillförsäkrat Folkungarne om fullkomlig
säkerhet, så framt de ville intii/na sig hos jarlen; i förlitande härpå begåfvo sig anförarne öfver
bron, då Birger lät gripa och halshugga dem samt derefter förstöra deras här, hvarvid han
befallde att isynnerhet alla tyska legoknektar skulle nedgöras. Biskopen blef så förtviflad öfver
denna trolöshet, att han nedlade sitt embele, lat på stället uppbygga en kyrka, efter hans namn
kallad Kolbäck, och begaf sig på en pilgrimsfärd till Rom. Denna Birgers handling mot sina
egna slägtingar, som endast kan ursäktas ur synpunkten af förhanden varande omständigheter,
blef mycket tadlad, men hans kraftfulla styrelse afskräckte rikets öfrige mäktiga män från vidare
upprorsförsök. Birgers farligaste medtäflare om väldet var en son af den forna mäktiga jarlen
Ulf Fasi, i historien känd under namnet Junker Karl. Man känner dock intet af honom
till-stäldt uppror, och vid Hervadsbro var han icke närvarande; sin egeudom Sko lät han inrätta
till ett kloster och sjelf drog han ut i härfärd mot hedningarna i Litthauen, der han stupade.
Vid underrättelseu härom yttrade Birger Jarl: »Gud hafve huns själ i himmelrik, men väl var
att vi blefvo skilde åt»
Bland Birger Jarls svagheter framstår hans förkärlek för hög börd, hvaruti han ansåg ligga
en förtjenst, som af ingenting a’nnat kunde uppvägas; men för dénna åsigt blef han en gång
allvarsamt tillrättavisad: en af hans bröder, Bengt, lagman i Östergötland, hadc gift sig med en
fattig flicka, kallad Sigrid den fagra. Birger, uppbragt häröfver, skickade dä såsom bröllopsskänk
en kappa af dyrbart gyllentyg, h- ari han låtit kisy en våd af groft vadmal, för att låta förstå
att en mindre ädel gren inmängts i slägten. Bengt läc då besätta vadmalsvåden med guldperlor
och ädelstenar, så att den blef dyrare än allt det öfriga, och sände den så tillbaka. Ännu mer
för-törnad häröfver, lät då Birger säga sin broder, att han sjelf ville tala vid honom. Lagman
Bengt blef då orolig, och när han från sin gård Ulfäsa såg jarlen med ett stort följe ankomma,
gömde han sig undan och lät sin älskade Sigrid mottaga den vredgade brodern. Detta gjorde
hou äfven med deu påföljd, att Birger, intagen af hennes skönhet och behagliga väsende,
utropade: »Hade min broder detta ogjordt, skulle jag vilja göra det sjelf.» Sålunda, inseende det
löjliga i sina gamla fördomar, slöt Birger vänskap med brodern.
21. Valdemar, som blef ensam regent efter fadern, saknade behöflig kraft tor
rikets styrelse; vällustig, lättsinnig ocli sorglös förlorade han snart folkets
till-gifvenhet och kom i oenighet med sina bröder, hvartill hans snillrika gemål,
danska prinsessan Sofia, bidrog genom missbruk af sin qvickhet; den mörklagde
hertig Magnus kallade hon “Kittelbotaren“ och den foglige hertig Erik
“Alls-intet“. Då Magnus sporde begabberiet, svarade han: “Jag skall nog en gång
bota drottning Sofias kittlar/* Drottningens syster, prinsessan Jutta, den fagraste
jungfru på sin tid, kom på besök till Sverige, och mellan henne och den
lättsinnige konungen uppstod en kärlekshandel, hvaraf följden blef födelsen af en
son Erik, hvilken anses såsom stamfader för de adliga ätterna Lejonhufvud och
Lewenhaupt. Denna skandal väckte en allmän fasa i hela landet; drottning
Sofia sörjde så, att hon förlorade sin skönhet och munterhet; Jutta flydde till
Danmark, för att i kloster dölja sin ånger och blygsel, och konung Valdemar
blef tvungen att göra en pilgrimsfärd till Rom, för att utverka sig påfVens
förlåtelse. Under hans bortovaro fördes regeringen af Magnus, och då Valdemar
återkom, hölls i Strengnäs ett möte, hvarvid oenigheten mellan bröderna steg
till sin höjd. Magnus och Erik voro högst förbittrade på Valdemar; Bengt sökte
stifta förlikning och erbjöd sig att dela sitt furstendöme Finland mellan dem,
men förgäfves; de skildes som ovänner. Magnus for till Danmark och samlade
en krigshär, hvarmed han år 1275 inryckte i Vestergötland, der Erik förenade
sig med honom. Valdemar tågade mot dem med en här af allmoge, den han
skickade förut öfver Tiveden. Sorglös som vanligt låg han sjelf en dag vid
R&mundaboda och sof middag, och drottningen spelade schack under speord om
den djerfve kittelbotaren, då en blodig ryttare på en löddrig häst kom och
berättade, att hans bondehär var slagen. Rådlös flydde då Valdemar med gemål
och son till Norge, men återvände sedan till Vermland, hvarest han en dag blef
vid middagsbordet gripen och förd till Magnus, då han ödmjukt sade: “Gör
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
