Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som hennes svärfader Magnus blifvit bemötte af de stormyndiga svenska herrarna,
och med utomordentlig klokhet visade hon sig förstå hvad männen på tronen
icke förstått, att göra den höga adelns ärelystna planer om intet. Härtill
begagnade hon den utvägen, att småningom och blott steg för steg inskränka deras
rikedomar och maktanspråk, utan att genom våldsamma steg reta till uppenbart
motstånd eller hämd. Sjelf utan barn, upptog hon till raedregent och
efterträdare en sin systerdotters son, Henrik af Pommern, och sammankallade år 1397
en herredag från alla sina tre riken, som möttes i Kalmar, der denne blef krönt
under namnet Erik. Hågra dagar derefter, den 20 juli 1397, afslöts den
namnkunniga Kalmare-TJxiionen, hvars hufvudsakliga innehåll var, att Sverige,
Danmark och Korge skulle till everldeliga tider vara förenade under en konung,
men hvart och ett rike fortfarande styras efter sina egna lagar; alla inbördes
fejder borde upphöra och yttre fiender gemensamt bekrigas; en inom ett rike
förklarad fridlös icke ega skydd i ett annat; vid konungaval skulle alla tre
rikena ega lika röster, men intetdera riket få ensamt välja regent. Först
omkring 1401 började Erik deltaga i regeringen och 6 år senare drog sig
Margareta tillbaka. Under en resa till Schlesvig om hösten 1412 blef hon på ett
fartyg i Flensburgs hamn oförmodadt angripen af pest, hvaraf hon hastigt dog.
Margaretas minne blef i Danmark kärt och vördadt, men icke så i Sverige, der hon blifvit
mer än tillbörligt klandrad. Man har beskyllt henne för alla de olyckor, landet måste lida
under hela unionstiden ; men icke rådde stiftarinnan för att hennes efterträdares dålighet förstörde
det verk, som kunnat bilda en stark och för Europa aktningsbjndande makt. Man känner väl
inga för vårt rike nyttiga förordningar från hennes tid, men här rådde, hvad ej på länge
inträffat, frid, lugn och någorlunda ordning. Slott och fästningar lemnades icke, som lofvndt var,
åt svenskar, utan Ht utländingar, mest danskar, och då svenskarna klagade häröfver, med
påminnelse om hennes skriftlitra försäkringar, svarade hon gäckande: »förvaren I väl mina bref, jag
skall nog förvara edra slott.» Denna i sig sjelf brottsliga handling kan dock tillskrifvas tidens
anda och drottningens statsklokhet: hon kände svenska adelns orolighet och maktlystnad, och
lemnade derför befästa platser endast åt sådana män, som hon ansåg pålitliga. Stor som
regent-inna, var- hon dock klandervärd i mycket, och särdeles omtalas hennes girighet, hvilken stundom
gick till uppenbart röfveri; så hade t ex. eu mycket rik erkebiskop Henrik i Upsala testamen-
terat alla sina penningar och dyrbarheter till domkyrkan; då detta, nedlagdt i en kista, skolie
transporteras dit och, för mera säkerhet skull, domprosten sjelf satt på lasset, kom en af
drottningen utsänd dansk fogde, åtföljd af knektar, nedkastade prosten och tillegnade sig alltsammans
samt öfverförde det till Köpenhamn. Flera utomordentliga skatter pålades svenska folket, såsom
Drottningskatten, motsvarande halfva värdet af en ko, och som måste betalas af hvar bonde,
Rök- eller Stakeskatten, en afgift för hvar eldstad, Boskapsskatten, afgift för hvarje fäkreatur, af
allmogen hånfullt kallad Margaretas Rumpskatt, samt den svåraste af alla, Femtonmarkshjelpen
eller Gotlandslösen, afsedd att få medel till återlösande af den under Albrekts tid till tyskarna
pantsatta ön Gotland. En hennes förklarade gunstling vid namn Abraham Brodersson Tjurhufvud
ansågs allmänt som hennes älskare, och det påstås ntt en dotter skall hafva varit frukten af
hennes förtroliga umgänge med abboten uti Sorö kloster i Danmark. Genom en hycklad
gudlig-het vann hon dock anseende som en sann kristen.
29. Erik XIII liar brännmärkt sitt namn såsom en af de mest oskickliga
regenter som styrt Sverige. Hans början var dock lofvande: vid sin eriksgata år
1401 blef den hårdt tryckande femtonmarkshjelpen först minskad och snart derpå
afskaffad; året efter Margaretas död besökte han Sverige och vidtog här
åtskilliga nyttiga åtgärder. Flera af Margaretas fogdar och befallningsmän, som
förtryckt folket, blefvo afsatta; den af Magnus Ladulås vidtagna förordning till
förebyggande af våldgästning blef nu noggrannare bestämd, så att i de vid
lands-vägarne belägna byar en gård bestämdes for resandes herbergerande;
frälseböndernas skyldighet till godsegarne bestämdes, så att sådana ej mer skulle bero
af herrarnas godtycke; derjemte påbjödos allmänna Räfsteting, att årligen hållas,
vid hvilka alla uppkomna tvister skulle afdömas; Kopparberget och öfriga
bergslager erhöllo förnyade privilegier, och Landskrona fick stadsrättigheter. Snart
visade sig dock, att allt detta utgjorde endast en såpbubbla; första beviset på
sin stvfmoderlighet mot Sverige ådagalade Erik, då han 1408 erlade Gotlands
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
