Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
År 1449 utkom Sveriges första Myntordning, hvilken alltsedan legat till grund
för vårt penningeväsende; i sammanhang dermed utfärdades äfven den första
Tullordning, med föreskrift om viss afgift för allt till riket infördt utländskt gods.
Länge dröjde det icke, innan oroligheter begynte. En son till den utnämnde
riksföreståndaren Bengt Jönsson, Jöns Bengtsson Oxenstjerna, som 1448 blifvit
erke-biskop, var förbittrad öfver att hans fader blifvit skild från styrelsen, ocli af
de adliga herrarna voro de flesta afundsjuka öfver att en deras like blifvit
konung ; äfven de, som visade tillgifvenhet, voro till större delen falska: så blef af
riksrådet Magnus Gren, som fått befäl öfver en flotta, utrustad för att återtaga
det af den afsatte konung Erik inneliafda Gotland, både flottan och landet
förrädiskt öfverlemnade åt danskarne. I maj 1450 hölls ett möte i Halmstad, der
tolf fullmäktige från hvardera riket skulle afdöma alla uppkomna tvistefrågor.
Härvid beslöts, att Karl Knutsson skullo afsäga sig Korges krona, livarjemte af
de förrädiska svenska underliandlarne vidtogos flere för konungamakten menliga
beslut. Af billig harm häröfver indrog Karl Knutsson från erkebiskopen ocli
biskopen i Strengnäs de förläningar, de af honom erhållit, likasom Magnus Gren,
som innehaft Örebro slott och län, samt Kils Bengtsson Oxenstjerna, fjrordnad
att styra öfver Åbo slott’ och län, blefvo afsatte från sina embeten. Så lät
konungen de förrädiska stämplingarnes liufvudmän umgälla sina tilltag, men
härigenom stegrades adelns och det högre presterskapets bitterhet, och nya
förräderier omgåfvo honom på alla håll. Magnus Gren flydde ur riket och sällade
sig uppenbart till konungens danska fiender; snart drogo partistriderna krigets
eländen öfver det arma fäderneslandet. Bland de få redliga herrar, riket egde,
var konungens frände Tord Bonde, hvilken i södra Sverige med klokhet och kraft
tillintetgjorde alla danskarnes och dem tillgifna svenskars stämplingar. Han blef
på nyåret 1456 skändligt mördad under sömnen af en tjenare, Jöns Boson, som
derefter flydde till Danmark. Med Tord Bonde föll kung Karls förnämsta stöd;
påföljande sommar anfÖllo danskarne, anförde af Magnus Gren, rikets södra orter;
då konungen drog dit för att .möta dem, anmodade han erkebiskopen att
uppbåda folk till krigstjenst, men denne trolöse prelat gjorde i stället formligt
uppror, bemäktigade sig Stockholm och dess fasta slott samt förmådde alla
konungens fogdar att uppgifva sina fästen, hvilket skedde så beredvilligt, att danskarne
sjelfva förvånade sig öfver detta allmänna förräderi. Karl Knutsson lemnade
derpå det af idel trolöshet uppfylda riket, inskeppade sig med större delen af
sina skatter 1457 och seglade till Danzig, der han uppehöll sig i 7 år,
hvar-under riket styrdes af danske konungen Kristian af Oldenburg; men sedan denne
latit fängsla den äfven mot honom förrädiske erkebiskopen Jöns Bengtsson och
derför blifvit af svenskarna under biskopen i Linköping, Kettil Karlsson Vasa,
härifrån fördrifven, blef Karl Knutsson återkallad oeh hitkom på hösten 1464,
då han ånyo hyllades såsom Sveriges konung. Kristian lösgaf dock snart derpå
erkebiskopen, och genom af honom jemte biskop Kettil tillstälda oroligheter måste
Karl Knutsson ännu en gång, i januari 1465, afträda regeringen, då likväl rådet
beviljade honom Baseborgs slott och län i Einland. Prestväldet, som nu nått
sin största höjd, tillegnade sig all styrelse; erkebiskopen Jöns Bengtsson
Oxenstjerna lät kalla sig “Sveriges Eörste och Eöreståndare“ och biskop Kettil
Karlsson Yasa “BiksfÖreståndare“, och dessa båda styrde en tid efter godtycke; men
derpå började adeln uppresa sig deremot, och nu framstår en ohygglig tafla af
inbördeskrigets alla fasor; våldsamheter och de vildaste brott föröfvades strafflöst.
Den förste, som uppträdde mot erkebiskopens sjelftagna myndighet, var Nils
Bosson, som var af slägten Natt och Dag, men efter sin moder upptagit
Sture-namnet; snart biträddes han af Sten Sture till Bäfsnäs och Bydboholm samt Ivar
Axelsson Tott, innehafvare af Gotland och gift med Karl Knutssons dotter
Magdalena, jemte Erik Axelsson Tott, hvilken i förläning innehade Kyköpings slott och
större delen af Einland. Biskop Kettil dog 1466, men hans bror Erik Karlsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
