Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på en gåag, uppfans 1774 af en fattig engelsk barberøre vid namn Richard
Ark-wright, hvilken härpå erhöll tolf års patent och under denna tid förvärfvade en
förmögenhet af 800,000 pund sterling. Sällan har väl någon uppfinning erhållit
så rik belöning.
Stenografi eller Snabbskrifnmgskomt (sid. 55) tillkännagafs första gången 1790
af professor Wolke i Petersburg, som påstod sig sjelf hafva uppfunnit den.
Stenografi för engelska språket skrefs af Taylor och för franskan af Bertin 1792.
Stentryckeri, äfven kalladt Litografi (af grek. h’åot sten och ypårpm skrifva),
uppfans af Alm Senefelder från Prag, som 1802 derpå erhöll tolfurigt
privilegium af österrikiska kejsaren. Snart spridde sig denna konst till andra länder,
och kom till Sverige 1820, då tyska stentryckaren Muller hit inflyttade.
Strumpstickning med vanliga stickor verkstäldes i Prankrike 1527; men
uppfinnaren deraf är obekant. Strumpväfstolen, en af de mest konstiga maskiner
som finnas, uppfans af William Lee i Cambridge 1589.
Sågen, jemte flere vid slöjder behöfliga verktyg, skola vara uppfunna af en
grekisk konstnär Deedalus, hvars lifstid förlägges långt in i fabelåron.
Såpa är en mycket gammal uppfinning, som omtalas på flere ställen i bibeln,
såsom Jer. 2: 22. och Mal. 3: 2. Dess första tillverkning är okänd.
Tapder gjordes först af halm, hvarmed väggarne öfverdrogos; virkade
tapeter omtalas redan hos babyloniema; senare började sådana väfvas. Det nu
brukliga sättet att trycka dem bragtes till stor fullkomlighet af boktryckaren
Immanuel Breitkopf i Leipzig, född 1719, död 1794.
Telegraf, se sid. 54. — Termometer, se sid 193. — Tobak, se sid. 281.
Ur. Tidens indelning var en af menniskans första omsorger, så väl för det
nöje sådant för sig sjelf medför, som för att derefter bestämma göromålen. Solens
regelmessiga rörelse väckte först tanken på dagens indelning, hvilket då skedde
i tre delar: morgon, middag och afton. Som dessa delar voro för stora, kom man
på den idéen, att anteckna don båge, som skuggan af en upprättstaende staf under
dagens lopp gjorde, och indela denna i 12 lika stora delar. Spartanen
Anaxi-menes, omkring 550 f. Kr., skall först hafva kommit på detta infall och anses
derför såsom uppfinnare af s. k. solur eller solvisare, hvilka ännu begagnas och
otvifvelaktigt äro de säkraste. Men som dessa om natten eller vid mulen
väderlek voro till ingen nytta, önskades en annan tidmätare, och mekanikern Ktexibius
i Alexandria inrättade omkring 140 f. Kr. s. k. vattenur, i hvilka vatten rann
genom ett fint hål ur ett kärl i ett annat och angaf tiden genom sitt stigande i
undre kärlet. Sådana ur voro emellertid både obeqväma och opålitliga,
hvarför man senare började i stället för vatten begagna fin sand, och sålunda
uppkommo sandur eller timglas, hvilkas ålder är osäker. En ännu mer säker
och beqväm tidmätare åstundades sedermera, och denna önskan gaf anledning till
uppfinningen af hjulur. Man känner ej med säkerhet, hvem som först förfärdigat
ett sådant; några nämna filosofen Boethius, konsul i Rom 510; andra uppgifva
genuesarn Pacifictis, arkidiakonus i Yerona, död 846; åter andra tillägga denna
ära åt en fransk munk, Gerbert, sedan påfve under namnet Sylvester II, död 1003.
Möjligt är, att alla dessa och ännu flere hafva hvar sin del i hjulurens slutliga
fullkomnande, ty de första sattes i rörelse med vatten och voro således en
förbättring af vattenuren. Deras drifvande genom påhängda tyngder började på
1000-talet, af hvem och hvarest är ohekant. Emellertid kunde nu förfärdigas
tornur och väggur; men sådana voro så dyra, att endast rika kloster och
furstliga personer kunde förskaffa sig dem. Att bättre reglera urverkets gång genom
en pendel, verkstäldes första gången 1657 af holländaren Christian Hnyghens, född
1629, död 1695. Begäret att ega mer beqväma tidmätare än de stora och
skrymmande tornuren föranledde en urmakare, Peter Hele i Niimberg, att tillverka
mindre ur och derå i stället för lod insätta en stålfjeder, och sålunda förfärdigade
han 1500 det första fickuret. När sedan pendeln blef uppfunnen, ersattes denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
