Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är kon ofruktsam, så eger kan taga ännu en for att fa barn, dock med den förstas
samtycke. Hvad vi kalla förbjudna leder eller blodskam är likväl kär obekant,
och en man kan gifta sig med sin egen syster, dotter eller moder. Med undantag
af denna enda punkt, är ifrågavarande religions sedelära ren.
Stiftareo af denna religion, Zoroaster, var en med utmärkt snille begåfvad man, som fattat
den föresatsen, att rensa sitt folks gudalära från deri under tidernas lopp inmängda tillägg och
villfarelser samt återställa henne i hennes första renhet och sanning, för hvilket ändamål han drog
sig tillbaka från menniskors umgänge och cn längre tid lefde ensam i en berggrotta, hvnrest han
utarbetade sitt religionssystem och sammanskref dess bibel, Zend-Avcsta. Lärans bekännare,
Gue-brerna, dyrka honom väl icke som gud, men anse honom som en helig profet, för hvilken de hysa
den största vördnad. Zoroasters födelsestad hette Urm;, belägen i landskapet Aderbcdjan i Medien,
hans fader hette Poroschasp och modem Dogdu, båda ättlingar af laudet Irans äldsta kouungahus.
Naturligtvis berättas om honom lika väl som om andra religionsstiftare en mängd uuderverk, för
att bekräfta hans gudaeändDing. Bland dessa torde följande förtjena omtalas: Efter flera års
ofruktsamhet hade Dogdu genom böner utverkat sig den nåden, att bli hafvande. Kort före sin nedkomst
drömde hon, att hon såg hela himmelen stå i ljnsan låga, och derur framkommo fyra gripar, som
flögo på henne och sleto barnet ur hennes sköte; men en ädel och majestätisk man ryckte det nr
vidundrens klor och lade det tillbaka på dess ställe. Spåmännen, som rådfrågades om denna dröm,
svarade, att sonen, som skulle födas, var bestämd att en dag blifva verldens ljus samt vara
föremål för många förföljelser, dem han dock lyckligen skulle nndgå och slutligen segra öfver alla
sina fiender. Kinesiska kejsaren, som fick höra talas om dessa besyunerligheter, skickade folk,
som skulle mörda den nyfödde, den han trodde skulle eftersträfva hans krona; men gossen kom
undan så väl dessa mördare, som sedan af kejsaren gjorda försök att döda honoru med gift. Han
flydde derefter jemte sina föräldrar från Kina till Persien, och hvar han framgick skedde
underverk; om hans väg stängdes af en flod, lät han denna genast bottenfrysa och gick torrskodd öfver.
En dag gick han ensam omkring i en enslig dal, fördjupad i betraktelser öfver menniskors laster
och oordningar, då en engel visade sig för honom, bugade sig djupt, kallade honom guds vän och
frågade hvad han tänkte på. "Jag tänker,« svarade Zoroaster, «på medlen att förbättra menniskorna
och tror, att endast Gud kan lära mig dem; men hvem skall leda mig fram till den eviges tron?«
«Det vill jag göra,« sade engelen, «se här har du, hvarmed dn kan rena din dödliga kropp;
begagna dig deraf, tillslut ögonen och följ mig!» Zoroaster lydde, och inom ett ögonblick var
han i himmelen och såg den evige i en hvirfvel af eldslågor. Gnd talade till honom, upptäckte
många vigtiga hemligheter och gaf honom boken Zend-Avesta, deruti hans lag och vilja stodo skrifna.
Återkommen till jorden, började han predika sin sålunda erhållna lära, oaktadt den ondes försök
att derifräu nfhålla honom genom nöjens och hedersstiillcnn lockelser. Den nya läran spridde sig
hastigt och blcf snart antagen äfven i Indien och Kina. Zoroaster försvann under ett åskväder,
och hans anhängare trodde honom af ljungelden lefvande hafva blifvit uppflyttad bland gudarna.
Druiderna, så kallades presterna uti on religion, som fordom bekändes uti
en stor del af Europa, särdeles lios de gamla Britterna och Gallerna. Denna
religion hade väl tron på en den högsta guden, allvis, allsmäktig och barmhertig,
från hvilken allting haft sitt upphof; men den lärde derjomte om andra gudar,
i hvilka menniskan lefde, rörde sig och hade sin tillvarelse. Sådana funnos
särskilda för hvarjo sak olier tilldragelse, såsom fiskan, kriget, sogoi-n o. s. v., och
såsom dessas tjenaro och förtrogne föregåfvo druiderna sig kunna förutsäga
framtida händelser. Spådomskonsten öfverlemnade dessa likväl mest åt sina hustrur,
Druidinnorna, hvilka äfven deltogo i religionsbestyron, och tempel funnos, der dessa
ensamt tjenstgjordo, i hvilka ingen mansperson fick inträda. Såsom heliga saker
ansågos frön eller plantor, af hvilka fåglarna ätit och fört från träd till träd,
men i främsta rummet mistel, helst då denne växte på en ek. En sådan skörd
var en af folkets största högtider, som anstäldes i december, kallad don heliga
månaden. Till offer utvaldes två hvita tjurar, hvarpå en högtidlig procession
företogs dit örten växte. Främst gingo spåmän och sjöngo lofsångor till gudarnas
ära, derefter en härold med staf samt tre druider bärande offerredskapen samt
sist öfverste druiden och menigheten. Offerdjuren fastbundos med hornen vid
trädet, öfverdruiden uppsteg deri och afliögg med en guldskära mistein, hvilken
af andra prester omottogs på ett hvitt yllekläde. Derefter slagtades djuren och
delades i tre delar, af hvilka en uppbrändes till offer, den andra utdelades bland
folket ocli den tredje tillföll presterna. En sålunda erhållen qvist ansågs som
en stor helgedom; vatten, deri han varit neddoppad, troddes bota menniskor för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
