Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och yfvigt, kläderna af mörk färg: linil sitter vanligen i sin båt, försedd med jerngrå segel, den
han styr med en lång stång.
Elyseiska Fälten beskrifvas på följande siitt: der regerar en evig vår, vädren kännas blott
för att sprida bloniBtrens vällukt; en ny sol och nya stjernor skymmas aldrig af skyar; balsamiska
bäckar, lunder af rosor och myrten, svalka med sina skuggor dc lycksaliga andarne; näktergalen
sjunger der sina toner och afbrytos stundom uf stora skalders och ryktbara tonkonstnärers tjusande
röster: en alltid leende jord förnyar sina ulster tre gånger oin året och bjuder skiftevis blommor
eller frukt; man känner hvarken plågor eller ålderdom, utan bibehåller i evighet den ålder, då
man varit lyckligast och fortsätter de göromål, som under lifvet varit mest käru och nöjsamma.
Till alla slags fysiska njutningar komma äfven en fullkomlig sjulsfrid och frånvaro af girighet,
afund, hat och alla undra låga passioner, som ulltjemt plåga dc dödliga, så att ingenting stör
lugnet hos Elyseens invånare.
Lethe, kallad Glömskans flod, beskrifves som flytande med ett stilla lopp genom underjordens
riken. De själar, som skulle återvända till jorden i en ny kropp, måste dricka nf dess vatten,
hvarigenom de förglömde allt hvad de förut genomlofvat. Sagan synes grunda sig på en i Afrika
befintlig bäck med detta namn, hvilken på ett ställe, inflyter i jorden och några mil derifrån med
något större häftighet åter uppspringer i dagen. Äfven Lethe linnes personifierad uuder bild nf
en gubbe, med en urna i ena handen och glömskans bägare i den andra; på hufvudet lmr han
en krans af vallmo och lotosblommor.
Tartaros. Med detta namn utmärktes stundom hela skuggornas land, der alla dödas andar
samlades; men vanligaste betydelsen häraf år ett der beläget fängelse för de ogudaktige och
last-bare, hvilkns brott icke kunna försonas. Det är befäst med tre hvurf murar, omgifna af en " Jod;
vid ingången är ett högt torn, portarna åro hårda som diamant, och hvarken gudar eller
menui-skor förmå bryta dem. Härinom bli de brottsliga af furier och andra vidunder plågade, ömsom
genom häftig eld och den strängaste köld.
Hades, äfven kalludt Erebus, var den del nf skuggverldeu, som låg nurmast jordytan, dit de
döda först kommo. Der såg mun Nattens, Sömnens och Drömmarnas palats, der vistades
Cerberus, Furierna och Döden, och der träffades Karon med sin båt.
Cerberus var en hund med tre hnfvuden, hvars hals var besatt med ormar i stället för hår;
hans svarta och hvassa tänder gåfvo alltid dödliga sur. Hnu bodde i en kula på stranden af Styi
och vaktade ingången till Tartaros och Plutos palats, der lian visade sig vänlig mot de skuggor,
som gingo in, men hotade förfärligt med sina tre gap alla dem, som ville gå ut derifrån. Första
idéen till denna fabel har ansetts uppkommen deraf, att Egyptierna läto hundar bevaka sina
af-liduas grafvar; eljest har man tagit Cerberus som en allegori af jorden, livari liken förtäras, och
härledt namnet från grekiska ordet xuioiftåoo?, köttätare.
Nordiska Mytologien.
Det lider intet tvifvel, att de nordliga ländernas uräldsta bebyggare, lika väl
som andra folk, haft ett slags guda-lara; men i hvad grad denna varit utbildad
och allmän blaDd folket, samt hvilka ceremonier användts vid deras gudstjenst,
kan numera svårligen bestämmas. Hvad man synes hafva skäl att antaga är, att
då våra förfäder, Svearna, hit inkommo, upptogo de de gamla invånarnes gudar
bland dem, som de sjelfva bekände, och sålunda uppstod den så kallade nordiska
gudasagan. Hvilka och huru många delar deraf, som tillhört den ena eller andra
af nämnda källor, är ovisst; utt den såsom folktro egde något sammanhängande
system, är föga troligt, helst i åtskilliga af dess bestämmelser råder mycken oreda.
Först omkring medlet af 1600-talet hitkom från Island kännedom af denna forna
lära uti tvänne böcker, hvardera kallad Edda (stammoder). Från nämnda tid har
denna lära blifvit bearbetad af skalder, sagoskrifvare och konstnärer, och
sannolikt är det genom dessa som den antagit sin nu varande utbildade form.
Det är här förut (sidd. 470, 553) omuämndt, att nästan allt hvad vi känna rörande vårt lands
forntid har kommit oss tillhanda från Island; följaktligen hafva vi äfven derifrån hvad som rör
samma tids religionsväsende. En biskop Brynjnlf Svendsen i Skalholt på Island fann 1643 den
poetiska Eddan och sedan äfven den prosaiska och sände dem båda, jemte andra likaledes
upptäckta hithörande handskrifter, till danska konungen, hvilken derpå lät genom trycket
offentliggöra desamma. Den äldsta af dessa, kallad Samunds Edda, innehåller urgamla mytiska
skaldestycken, dels rörande nordiska gudasagan, dels moraliska uppsatser m. m., samlade och
upptecknade af Sncmund Sigfusson hin Frode (den vise), död 1133. Den andra eller prosaiska Eddan,
kallad Sturlassons Edda, är författad af den lärde och snillrike lagmannen Snorre Sturlasson, född
1178, död 1241. Dessa båda hufvudkällor hafva sedan blifvit bearbetade, bland andra af dansken
Nyerup och svensken Gödecke, hvilka utgifvit hvar sin Edda. Utom den ofvannämnda bety-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
