Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
derpå framhade de Lokes söner, af hvilka Vale förvandlades till en varg, som sönderref sin broder
Narve, med livars tarmar de bnndo Loke öfver de tre klippstenarna på det sätt, att en stod under
bans sknldror, den andra under länderna och den tredje under knävecken, och blefvo bauden till
jern. Skade hängde öfver honom en etterorm, så att giftet skulle drypa honom i ansigtet. Hans
maka Sigyn sitter hos honom och håller ett kar under; men nar detta blir fullt, och hon slårnt
ettret, dryper det emellertid i Lokes ansigte, hvarvid han rycker på sig så starkt, att hela jorden
skakar: detta är orsaken till jordskalf. Så ligger Loke ända till Ragnarök.
Lokes afkomma med Angurboda, som uppväxte i Jotunbem, gjorde gudarne
mycket bekymmer, emedan en spådom sagt, att dessa tre syskon skulle blifva
dem till stor olycka. Allfader lät derför liemta dem till Asgård; men som der
intet blod fick utgjutas, beslöts att på annat sätt göra dem oskadliga. Hel
förvistes till underjorden, Jormundgand kastades i liafvet, och 1’enresulfven bands
fast vid en klippa. Sagornas berättelser liärom lyda som följer:
Hel, dödsgudinnan och regentinnan öfver de osaligas vistelseort i Niflhem, tick denna
befattning, dä hon förvisades från gudarnas snmqväm. Här mottager hon dem, som sändas till
henne, uemligeu alla lastfulla, mördare och äreskändare, men äfven de fega och sådana, som dogo
af sjukdom eller ålder. Har hade hon en mycket stor boning, hvars sal hette Eljudner (vidöppen);
hennes dörrtröskel hette Fällande Svek, hennes bord Hnnger, hennes knif Svält, hennes träl
Senfärdig, hennes säng Tvinsot, sänggardinerna Förtärande Sorg; den bro, som ledde till hennes
boning, hette Gjallar (den klingande) och vaktades af Modgudnr (vredens gudinna). Af Hels namn
hafva vi benämningen »helsot« om en dödlig sjnkdom, äfvensom ordet »helvete« af Hel och »vite«
(böter, straff).
Jormundgand var en orm, som, sedan han blef kastad i hafvet, välte der, tills han bief så
stor, att han räcker omkring alla länder och biter i sin stjert; emedan jorden kallades Midgård,
fick han härnf namnet Midgårdsormen. Denna fabel synes vara en allegori öfver begreppet om
synden: att likna denna vid en orm, har varit brukligt i de llesta religionsluror; han ligger djupt
i hafvet: synden är djupt inpreglad i menniskonatnren; han omslingrar alla länder: intet ställe
på jorden är syndfritt; han biter i sin egen stjert: synden plågar sig sjelf.
Fenretulfven fick till en början vistas hos Asarne, men var så vild och grym, att ingen annan
än Tyr vågade nulkns honom för att gifva honom hans mat. Då gndarnc sågo, huru mycket han
dagligen väste, och alla spådomar sade, att han var bestämd att bli deras olycka, beslöto de söka
fängsla honom och gjorde en stark fjetter, som de kallade Leding, den de öfvcrtalade honom ntt
låta lägga på sig; så snart han derefter sträckte på sig, brast fjettern sönder. Derefter gjorde
do en annan, hälften starkare, kallad Drume, den de bådo honom äfven försöka, under förespegling
af den namnkunnighet han skulle vinna, om han sönderbröt äfven denna. Väl tyckte han, att
den var mycket stark, men kände också sina krafter hafva betydligt tilltagit, hvarjemte han äfven
trodde sig böra trotsa någon fara, för att bli berömd, hvarför han lät pålägga sig Dromc; när
detta var gjordt, skakade han sig och slängde fjettern mot jorden, så att bitarne flögo långt bort.
Nu började asarne frukta att icke knnna fängsla honom, men sände till dvärgarne i Svartulfhem
och läto förfärdiga fjettern Glcipner. Den tillverkades af ser slags ämnen, nemligen af kattstegens
dån, qvinnoskägg, bergrötter, björnfenor, fisk-ande och fogelspott. Att denna uppgift är riktig,
kun man finna deraf, att sedan dess kunna kuttens steg icke böras, qvinnor hafva intet skägg,
bergen inga rötter, björnarne inga fenor, liskarne ingen ande och foglarne intet spott. Llenna
fjetter var jemn och mjuk som ett silkesband; uär don var färdig, foro asarne ut till holmen
Lyngve i sjön Amsvartner och ditkallade Fenresnlfven, visade honom bandet och bådo att på lek
få binda honom dermed, helst han lätt sknlle kunna sönderslita det; meu han svarade sig se föga
ära uti att afslita en sådan tråd, då han förut sönderbrutit starka jernfjettrar; meu, tillade han,
om någon list ligger härunder, och detta baud är starkare än det synes, så vill jag ej underkasta
mig ett sådant försök; dock^på det ingen må beskylla mig för brist på mod, så vill jag tillåta
det ske, så framt en af er vill lägga sin hand i min mun, till underpant på, att allt tillgår utan
svek. Asarne tvekade för detta hårda vilkor; men slutligen framträdde Tyr och stack sin högra
hand i ulfvens gap. Nu blef ban bnnden och förmådde icke slita sig lös, ju mer han spjernade
mot, desto hårdare tilldrogs bandet; då ingen ville lusa honom, afbet han den hand, som låg i
hans mun; derför är Tyr enhnndt. När asarne sågo sin fiende vara tillräckligt bnnden, drogo de
andan af bandet genom en stor klippa, kallad Gjöll, den de sedan fästade djupt nere i jorden.
Fenresnlfven gapade förskräckligt, rasade och ville bita dem; men de stneko honom ett svärd i
munnen, med fästet i nedra käften och spetsen i den öfra. H an tjnter förfärligt, och fraggan ur
hans mnn blir till en flod, kallad tVon. Der ligger han intill Ragnarök. — Man finner i denna
fabel en viss likhet mellan Fenresulfven och lutherska lärans målning afdjefvnlen: han kuude icke
fängslas med de starkaste materiela bojor, och gudomen sjelf måste uppoffra sin högra hand, för
att få honom bunden.
Nornorna, ödets gudinnor, vistades vid Urdarbrunncn, der de stiftade lagar
och bestämde alla händelser. Deras domslut voro oryggliga, och sjelfva gudarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
