Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Getter. Dessa likna fåren deruti, att de trifvas bättre på högländer än på
lågmark och slättland; bergstrakter är deras käraste tillhåll. De vinterfödas på
samma sätt som får, men äro mindre nogräknade på foder än dessa, ty de äta
nästan hvilka friska växtämnen som helst, äfven qvistar och bark. Deras hår,
som man kallar ragg, låter bearbeta sig till hvarjehanda nyttiga saker, men är
mera groft och sträft, än fårens ull. Getterna underhållas liufvudsakligast for
deras mjölk, som är stark och fet samt lemnar isynnerhet god ost. Dessa djur
Ifållas likväl icke allmänt, emedan de äro i hög grad okynniga och fordra stark
tillsyn; lemnade fria, akta de hvarken gärdesgårdar eller annat stängsel, förderfva
säden på åkerfält, afbita qvistar och afgnaga barken på unga träd o. s. v.
Svin. Äfven dessa äro i ett hushåll nyttiga djur, liufvudsakligast för den
både födande och angenäma mat, som fås af deras kött. Härtill kommer, att
deras afvelsamhet gör dem till en ingalunda ovigtig gren i ländthushållningen.
För att af dera njuta någon förmån erfordras dock samma vilkor, som för andra
kreatur, nemligen att de få sin ordentliga föda och skötsel.
Ett svin äter nästan hvad som helst, och alla slags afskräden från köket
och bordet, som eljest skulle på sin höjd användas i, gödselhögen, kunna bättre
tillgodogöras som svinmat; frukter ur växtriket är likväl dess förnämsta föda,
och har det tillfälle att välja, så är det ganska läckert; sommartiden kan svinet
dock i fritt tillstånd föda sig af gräs, rötter och vilda bär. Det instängda svinets
skötsel är ganska enkel och inskränker sig, utom födan, till att, om utrymmet
så tillåter, bereda det en torr och ren lägerstad, som det mycket älskar.
För att med fördel idka svinafvel är nödigt att skaffa sig ett godt slag, ty
äfven bland dessa djur finnas olika raser, af hvilka somliga urartat och lemna
både ringa afvel och dåligt fläsk. En sugga framföder på en gång 2 till och med
20 grisar, det vanliga antalet är 8 å 10, och hon kan utan olägenhet grisa två
gånger om året. Hvarken sugga eller fargalt bör användas till fortplantning förr
än de äro ett år gamla. En sugga som födt grisar har sämre fläsk än ett annat
svin, och en äldre fargalts är alldeles odugligt; härtill kommer, att ett ungt fläsk
alltid har högre värde än ett gammalt, och då derjemte beräknas deras stora
af-lingsförmåga, torde den, som har goda afvelsdjur, göra klokast i att behålla dessa
ensamt för fortplantning, utan afseende på deras öfriga värde. En modersugga
blir dock ofta såsom äldre stor och drygfödd, hvarför det stundom är mera
uträkning att slagta henne och påliigga en yngre. I, hvad fall som helst bör alltid
mesta afseendet fästas vid fodertillgången, särdeles för vintern; ty födas svinen
dåligt, så urarta de, och födda ensamt med säd bli de alltför kostsamma.
Af alla husdjur finnes intet, som så hastigt förvandlar den erhållna födan
till fett, som svinet, och derfor är alltid nyttigt att göda dem man icke ämnar
behålla vid lif. Den som på sina egor har många ek- eller bokträd kan med
fördel gifva dem ollon, hvaraf fläsket blir mört och angenämt. Vid gödning är
all slags föda tjenlig; de böra ej gifvas mycket på en gång, men i stället ofta.
och det bästa och kraftigaste bör sparas till sista tiden. Rotfrukter böra kokas
åt gödsvin. Att hålla rent omkring gödsvin och förse dem med torrt läger
bidrager ganska mycket till deras välbefinnande och fortskyndande af gödningen.
Nu omnämnde husdjur äro de hufvudsakligaste vid ett landtbruk; härtill
komma åtskilliga andra, hvilka, såsom icke direkte tillhörande ländthushållningen,
här endast i förbigående skola omnämnas. Dessa djur äro:
Sunden, är af alla husdjur det klokaste, läraktigaste och menniskan trognast
tillgifna. Såsom tillhörande rofdjurslägtet är kött hans käraste och förnämsta
föda, och hans starka tänder sätta honom i stånd att äta äfven hårda ben; likväl
håller han tillgodo med allt hvad menniskan förtär, med undantag af starka
drycker. (Om hunden se vidare sid. 233.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
