Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
righeter för utöfiiingen af sitt yrke än fabriksidkarne, men åtnjöto något större
näringsfrihet än handtverkare; numera kan någon gräns emellan dessa tre
benämningar svårligen bestämmas. ^
Första uppkomsten af det så kallade Skråväsendet daterar sig fråu medeltiden. Man har
sökt karleda dessa slutna sällskap ända från Orientens uråldriga och på stamskilnader grundade
kaster, eller från de forna Romarnes collegium opificum, hvilka förmodanden dock äro mindre
sannolika. Säkert är deremot, att de härleda sig från de så kallade Gillena, hvilka npprättades
till skydd mot feodal-adelns förtryck, på de tider, då lag och rätt egde föga kraft. Dessa gillen
hafva måhända ofvan nämnda ursprung, helst de kunna spåras långt in i hedendomen, men de
blefvo dock egentligen utbildade såsom slutna sällskap under medeltiden. I början utgjorde de
religiösa samfund, till verkställande af gemensamma offer och andra högtidligheter, men
öfver-gingo sedan till föreningar för öfverläggningar om allmänna och enskilda angelägeuheter.
Småningom började personer, som ntöfvade samma eller uärbeslägtade yrken, sluta sig närmare
tillsammans och hvar för sig bilda särskilda gillen, hvilkas förnämsta syftemål var bevakandet af
hvad som var behöfligt till fördel för deras rörelser. Handtverksgillena, som tingo namnet
Skrån, kunde endast finnas i städer, der de utgjorde en hufvndsaklig del af det sig allt mer och
mer utbildande borgareståndet; de stiftade sig egna lagar, efter hvilka alla inom yrket uppkomna
tvister nfdömdes, och hade så stort anseende, att hvarje näringsidkare ansåg som en ära att
blifva npptagen i det skrå han tillhörde, hvarigenom han också fick rätt att ohehindrndt ntöfva
sitt yrke, hvartHl skråna pästodo sig ensamt ega rättighet, hvilket anspråk sedermera af
rcge-ringarne bekräftades. Det sålunda i Frankrike, England, Tyskland med liere länder uppstådda
skråväsendet blef derefter infördt äfven i Sverige, hufvudsakligast genom det mäktiga
Hanseför-bundct, med hvilkets köpmän tillika inkommo tyska handtverkare, som här bildade likadana
föreningar, som i deras hemland skänkte deras likar ansenliga förmåner. Tiden för dessa
inrättningars första början här i riket kan icke nppgifvas, emedan de icke tiunas omnämnde i
Sveriges gamla lagar; att de funnits på 1400-talet kan man sluta deraf, att då Gustaf I år 1536
utfärdade en skrå-ordning, säger konungen deri sig hafva "sladfästat de friheter och privilegier,
som skräddare-embetet i Stockholm uti våfe framledne förfäders Rikseus Herrars och Konungars
tider uådeligen förunuade och gifne äro.«
I äldsta tider funuos här i Sverige inga särskilda embeten, ty de få behofven i förening
med svenska allmogens medfödda slöjdskicklighet gjorde, att hvar och en sjelf tillverkade allt
hvad han beböfde. När sedan genom den uppstigaude adelns inverkau sederna frångingo sin
första enkelhet blefvo äfven åtskilliga konstfärdigheter behöfliga, och dessa blefvo, som nyss är
nämndt, grundade efter de inflyttade tyskarnes mönster. För att så mycket som möjligt göra
riket äfven i detta fall oberoende af utlandet, gynnade Gustaf I på allt sätt den inhemska
näringsfliten, stadfästade de tid efter annan uppkommande handtverksgillenas eller skrånas hvar
inom sig upprättade ordningar och stadgar samt befordrade äfven anläggningar af fabriker. Karl
IX gick ännu längre, i det han förordnade, att hvarje skrå skulle vara slntet, inom sig, d. v. s.
att endast ett visst antal mästare i hvarje yrke skulle finnas inom hvar stad, efter folkmängdens
antal, samt att ingen invånare fick beställa en sak hos någon annan än en mästare och desse
ej förfärdiga något åt andra än stadens befolkning. För landsbygdens behof tillätos vissa
handtverkare, såsom skräddare, skomakare, smeder och timmermän, att under benämningen
Gernings-män bosätta sig på landet, dock ej närmare än minst en mils nfstånd från stad. Detta
skråväsende undergick sedan åtskilliga förändringar, under det hvarje yrke fick bibehålla sina egna
stadgar. Den första allmänna skråordning, gällande för alla handtverk, utfärdades den 1 Mars
1669, och den sista, ända till 1846 gällande, var daterad den ’27 Juni 1720, af hufvudsakligast
samma innehåll som den första. Dessa förordningar innehöllo förnämligast föreskrifter om
hvad som tillhörde sjelfva yrket och dess utöfniug. Endast den som i egenskap af mästare
tillhörde ett embete hade rätt att drifva den dertill hörande rörelsen, med biträde af gesäller
och lärlingar; för alla andra var detta förbjudet. Den, som öfvade ett handtverk utan att
tillhöra embetet, kallades Bönhase och kunde för sitt arbete åtalas och straffas såsom för ett
brott. Endast adelsmän egde rätt att försvara ett visst antal handtverkare, under förevändning
af eget behof af sådana. Man kan väl ej numera undgå att erfara en vidrig känsla vid tanken
på, att menniskor kunde behandlas såsom brottslingar derför, att de sökte förvärfva sig
utkomst genom nyttig sysselsättning; men från en annan sida betraktadt blir detta likväl mindre
orimligt: de tryckande skattebördor, som borgerskapet årligen måste vidkännas till
krigskostnader med mera, utgingo till hufvudsaklig del från skråmästarne, hvarför också intrång i
deras förtjenst icke kunde anses rättvist; härtill kom ett aktningsvärdt begär, att bibehålla
handtverkens anseende och förebygga konstfärdighetens misskrediterande genom sämre
tillverkningar af okända fuskare. Skråväsendet var uemligen från början i stort anseende, hvilket alla
dithörande ville bibehålla; detta gick så långt, att den, som hos någon skråmästare ville bli
inskrifven såsom lärling, måste visa sig vara född af äkta börd och hederliga föräldrar, i annat
fall blef han ej mottagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
